vagenmotdromtillvaron

Gott nytt och sånt skit ;)!

Det här året kommer bli mitt år, jag lovar!

Vad innebär då det undrar kanske du? Jo, det innebär följande (de största sakerna):

• Jag har nu påbörjat min praktik, vilket under året kommer leda till en anställning
• Jag kommer att gå ner mina sista kilon
• Jag kommer att köpa en ny bil

Där finns ett par saker till som jag tror kommer hända, men jag väntar lite med att "outa" dessa.

Kvällen för oss bli lugn här hemma med lite god mat och sen försök till god natts sömn.

Hoppas ni får en trevlig dag och kväll och god fortsättning!

När det var dags att hämta Leo på dagis insåg jag att jag inte orkade med att bara sitta hemma med honom när han hela tiden bara gnäller (han är inne i någon ny extremt gnällig period). Därför packade vi in oss i bilen och drog till Barnpalatset så att han skulle få leka av sig och ha roligt. Det var onekligen mycket uppskattat och även jag fick klättrat massor *phu*. Bla finns där ett par höga rutschkanor som vi nog åkte ungefär 30 gånger. Han var efter ett par gånger tom. mycket bestämd med att åka själv ;)

Efter ungefär en och en halv timme förvarnade jag honom om att det snart var dags att åka hem. Han reagerade inte nämnvärt, sa bara "Mmm" och lekte vidare (antagligen för att han inte helt till fullo förstår innebörden, jag vet). Men men... efter en stund sa jag iaf igen att nu var det dags att åka hem och lyfte upp honom. Han började skrika som om hela helvetet brutit loss. Han skrek hela vägen bort till garderoben. Han skrek när jag erbjöd honom hans älskade snutte. Han skrek, slängde sig på golvet bland alla skor och vred sig i ilska. Världen var just där och då så fruktansvärt orättvis och hade han kunnat hade han låtit mig brinna i helvetet.

Till slut är/var jag den som står där med en skrikande unge. Ett sådant spektakel som man själv sett i mataffären eller liknande. Jaja, jag tänker inte ge efter för den offentliga förnedringen. Ett noll till mig *hehe*!

(Har ett filmklipp på en bit av utbrottet, men har än inte lyckats få in det här... Lyckas jag så får ni själva se)

Idag var min första dag på praktiken. Det var förvisso en väldigt kort dag med lite rundvisning och information, men det kändes ändå väldigt bra. Nu gäller det att försöka göra sitt allra bästa samt sätta sig in i alla nya termer och rutiner. Imponerande är att jag tom får mitt egna rum!! Det hade jag verkligen inte väntat mig som den lilla alltiallo-praktikanten jag är.

Nu är det snart nyårsafton och efter det så kör vi (så gott som, lite hackigt med röda dagar och klämdagar, men men...)

Idag, så här min allra sista helt lediga dag, tog jag mig in till stan för att fika med min goa vän Jenny samt hennes vän S.

Tyvärr gick tiden, som vanligt, alldeles för fort. Dock var det väldigt trevligt att träffa S igen. Jag har träffat henne någon gång tidigare för minst tio år sedan. Kommer ihåg henne som trevlig, men hon överträffade förväntningarna idag. Konstigt nog är det ju fortfarande, även så här i vuxen ålder, inte så självklart att umgås i udda tal. Detta var dock inte ett problem. Alla fick komma till tals och allt flöt på.

Att få träffa Jenny var så klart också väääldigt trevligt och väääldigt mycket för länge sen! Hemskt nog har jag insett att Jenny inte kom med i min presentation av mina vänner, vilket är så fel så fel. Hon tillhör helt klart den skaran, men antagligen gick det lite för fort när jag skrev och förutsatte att jag hade berättat även om henne.

Jenny lärde jag känna när jag jobbade som telefonförsäljare där vi försökte kränga serviser till gamla pensionärer. Det ni! Det var inte så lätt det. Vi är rörande överrens om att vår vänskap var det enda goda från den tiden. Lustigt nog jobbade vi bara där i ett par månader, men det var tillräckligt med tid för oss att finna varann.

Hon är verkligen en skitrolig tjej med glimten i ögat och ful i mun, vilket jag gillar starkt ;)! Jag kan, även med henne, prata om allt och hon är bara sååå go!!!! Jag tycker så himla mycket om henne och jag hatar att hon bor i Stockholm!

Nu är 2011 löjligt nära och många filurar kanske på sitt nyårslöfte. Ska jag vara helt ärlig förstår jag faktiskt inte riktigt grejjen med en massa löften som ingen jäkel orkar hålla ändå. Det var länge sedan jag slutade upp med detta fenomen.

Jag röker ändå inte, dricker (i stort sett) aldrig, gör vad jag kan för att träna regelbundet, nojjar ändå alltid över mat/onyttigheter etc. Det kommer alltid finnas saker som jag kan jobba på gällande min personlighet och jag jobbar alltid på att försöka utvecklas och lära mig mer/nya saker, men inte behövs det väl ett nytt år för det?!

till att jag börjar min praktik *iiiiihhhh*

I torsdags morse ringde min telefon. När jag svarade visade det sig vara arbetsförmedlingen som bekräftade att mina papper gällande praktiktplatsen kommit in. Dock hade en viss problematik uppstått. En vecka tidigare hade arbetsförmedlingen fått in den nya budgeten från regeringen och den skulle aldrig tillåta min praktik!!!!! Detta var alltså tvunget att lösas INNAN årsskiftet! Och denna information kommer alltså dagen innan julafton då väldigt många redan gått på julledighet och inte kommer tillbaks förrän just i Januari.

Ett annat problem var att af i regel inte godkänner praktik längre än tre månader då de vill göra någon slags utvärdering då för att se vart praktiken leder. Både praktikant och af hoppas ju att det ska leda till ett jobb. M, som är ansvarig oc min kontaktperson på åklagarmyndigheten, hade fyllt i sex månader på papprena, vilket jag hade väntat mig. Men iom den nya budgeten skulle det då leda till att jag praktiserade tre månader och sen aldrig skulle kunna få igenom en förlängning.

Hon lovade mig att hon skulle göra vad hon kunde för att försöka få tag i M för att höra om jag kunde påbörja praktiken 2010 istället för 10/1.

För varje timme som sen gick blev jag mer och mer nervös. Jag började undra hur jag nu skulle gå vidare. Men ca tre till fyra timmar senare ringde telefonen och tro det eller ej, men allt var löst!!!! Så på torsdag börjar jag min praktik!!! OCH jag har fått alla sex månader godkända! This must be ment to be!!

Glömde ju lägga in bilder i förra inlägget...

Här sitter Leo mitt bland alla klapparna.

Hans nya ryggsäck som han fick av mormor och morfar! Såå söt!

I morbrors knä vart det inte så dumt

"Botta" säger Leo om musiken

Leo liite "bunden" av en av sina klappar samtidigt som han leker med en annan

Väl framme tyckte Leo det var sååå spännande att undersöka allt och jag menar ALLT som han små ögon föll på. Det gick trots det ganska bra. Ingenting gick sönder och inte heller lyckades han ta livet av sig.

På julaftonsmorgon vaknade han som vanligt vid 7 och då drog vi upp honom hos oss i sängen för att försöka ha lite mysstund med välling och julstrumpa. Men han var mest intresserad av att leka med cd-spelaren. Det enda som kunde tävla med den var såpbubblorna ;).

Dagen i sig var ganska lugn, men framåt två tiden började det hända saker då tomten kom på besök. Han hade med sig extra mycket julklappar till Leo då någon liten pojke som hette Roger tydligen inte varit så snäll ;). Som sig bör grät Leo då tomten först kom in, men han hämtade sig faktiskt ganska snabbt och efter en stund vågade han tom hämta paket själv från tomten. Med stolthet (eller skrytsamhet, whatever) kan jag också meddela att vi föräldrar fortfarande är dem som köper de bästa leksakerna till honom! Något som var väldigt populärt var en ratt med startnyckel, spegel, tuta, musik och en massa andra finesser. Han fick också ett verktygsset som han haft mycket nytta av.

Något som var väldigt uppskattat av mig och mannen under våra två kvällar där nere var att lilleman var knäpptyst efter läggdags. Han sov gott och vi kunde verkligen slappna av, äta middag och öppna julklappar i lugn och ro.

Appropå julklappar så kanske det är någon som vill ha en redovisning av vad jag fick. Jag känner mig väldigt nöjd! En hel del böcker blev det, som jag äälskar och hade önskat mig, ett par bakformar, örhäängen, handskar/vantar och en jättehäftig filt bland annat.

I lördags var det dags att köra hem igen och hemfärden gick ännu bättre än nedfärden. Speciellt för mig som slapp köra hade tiden nog aldrig gått så fort. Skönt!

Ok, nu börjar det kanske bli lite tjatigt, men här kommer fler bilder på ett av mina julkort ;)

Märks det att jag älskar de här papprena? Tycker de är sååå fina, stilrena och harmoniska! Dessutom passar de bra till att sota hörnen och ge den där lite slitna looken som jag älskar.

Jaja, vi får väl se hur rapporterna utvecklas under morgondagen.

På ungefär den nivån ligger träningen nu. Egentligen går det nog sakta, väldigt sakta, men säkert åt rätt håll men med alldeles för många och långa platåer.

Förra veckan tog jag mig faktiskt samman och mailade en tjej vars blogg jag följer. Hon jobbar som pt och får själv helt sjuka resultat. Pinsamt nog har jag ju pluggat anatomi, kost, fysiologi och kan nog ändå hyfsat mycket efter att ha tränat i 13 år, men plötsligt har jag inte på senaste tiden kunnat anamma detta på mig själv. Jag har börjat försvåra allt alldeles för mycket så det var skönt att få bolla lite med henne.

Nu försöker jag helt enkelt hitta tillbaks till enkelheten igen. Det handlar trots allt om in- och uttag. Mat är energi, det behöver jag för att orka träna, men överkonsumerar jag går jag upp i vikt. Vill jag väldigt gärna äta något "dåligt" så kan jag ju lika gärna göra det, men då får jag också se till att kompensera det med träning.

I fredags och idag har jag verkligen tagit ut mig så att blodsmaken kom krypande. Jag inser nu att det var ett tag sen jag tränade så pass hårt. Inte bra att jag vant mig vid mes-träning! Jag får erkänna att det inte heller har varit lika roligt att träna när jag pressar mig så extremt, men det ger trots det en liten kick.

Snart börjar dock pusslandet med jobb, familj, dagis, matlagning och träning. Får se hur jag lyckas lösa träningen då. Skulle egentligen behöva ha 1,5h vid varje träningstillfälle för att verkligen hinna bränna mycket kalorier, men det är ju inte en självklarhet om jag tex tränar innan jobbet. Jaja... har nästan två veckor till på mig.

Idag blev Leo hög på bananer!! På söndagar åker han och pappa till gymmet för att träna. Eller ja, pappa tränar och Leo leker inne på barnpassningen. Innan de åker hemifrån får han mellanmål, vilket han fick även idag. Dock hade pappsen enbart gett honom en Ellas fruktmellis, vilket nog inte var tillräckligt. Väl på gymmet fick han en banan. Och inne på barnpassningen hade Barbro gett honom 1,5 banan och när F väl kom och hämtade tiggde han till sig ytterligare två. Herregud! Ganska bra jobbat för en 1,5 åring?!

Resultatet av detta blev att middagen som stod på bordet vid hemkomst dissades ganska omgående och sen sprang han runt runt tokskrattandes, gråtandes och skrikandes om vartannat. Totalt skogstokig!!

Näe, bananer ska vi nog ransonera en aning i fortsättningen!

Jag har ett tag gått och finurlat på ett inlägg där jag vill hylla mina vänner. Det figurerar ju en del olika så kallade "blog awards", vilket är en god tanke. Måste onekligen kännas väldigt bra att få sin blogg uppmärksammad genom ett sådant "pris".

Dock känns det viktigare för mig att ägna ett inlägg åt mina vänner som betyder så otroligt mycket för mig. I perioder kan man ta dem lite för givet, men så plötsligt kommer det perioder i ens liv där man blir överväldigad över hur mycket de ställer upp och vad de faktiskt har för betydelse i mitt liv.

Jane: Vi har kännt varann och varit vänner sedan hon började i vår klass i femman. Vi var elva år och har därmed kännt varann i 20 år!!! Självklart har vi gått igenom en del under alla dessa år. Det började med att jag fick henne påkörd ganska omgående efter att vår vänskap inletts, vilket var ruskigt läskigt för oss båda. Men med änglavakt blev det bara ett par skrubbsår. Vidare har det varit en hel del vilda fester, kärlekstrassel och mindre "slagsmål". Vår vänskap har överlevt min flytt till USA och min flytt till Göteborg. Den har överlevt att hon skaffade barn och jag förblev singel och utan barn. Den överlever lite längre perioder då vi inte pratar lika mycket. Ja, jag är helt övertygad om att den kommer överleva allt!! Hon är en sådan person som skulle släppa allt på en sekund (vilket hon också har gjort!) och komma på två röda om så behövs. Hennes hem är som mitt andra hem där många sköna timmar har spenderats. Jag kan prata med henne om allt och jag tror faktiskt hon vet i stort sett allt som finns att veta om mig, iaf allt som är någorlunda värt att veta.

Just nu håller hon på att förändra sitt liv genom att ha sagt upp sig från sitt fasta arbete och skola om sig, vilket hon gör med bravur!! Hon måste ha funnit sitt sanna kall och jag är sååå otroligt glad för hennes skull!

Tove: En av de första gångerna vi träffades var vi ca ett - två år gamla och "playdaten" avslutades tvärt då Tove stack sig på ett plockepinn och inte kunde sluta gråta ;). Sen hamnade vi i samma klass och under många år i skolan umgicks vi inte något nämnvärt. Det var, som jag minns det, först under högstadiet som vi "återfann" varann igen. Och sedan dess har vi väl varit nästan oskiljaktiga. Vår relation har varit desto mer turbulent med en del småtjaffs och framförallt en gång trodde jag faktiskt att jag hade förlorat henne =(. Det var helt mitt egna fel då jag gick på en nit och utelämnade Tove, vilket vi hade kommit överrens om på förhand att inte göra. Jaja, på nåååågon jäkla vänster fick jag henne att förlåta mig och tro mig, jag har lärt mig av mitt misstag.

Tove och jag är också dem som haft väldigt liknande smak då det gäller killar, vilket också lett till en del trubbel. Men det känns trots allt att vi har en väldigt öppen och ärlig relation! Vi kan säga även jobbiga saker till varann och vi gräver gärna på djupet.

I somras unnade vi oss ett dygn på spa, vilket gick alldeles för fort. Det var så skönt att få den kvalitetstiden och ta igen lite "snacka-skit-tid". Förhoppningsvis lyckas vi göra detta till en årlig tradition! I maj är det dags för bröllop och då är jag en av tärnorna, vilket känns sååååå spännande, ärofyllt och roligt!

Linda G/A: Linda lärde jag känna då jag flyttat upp till Göteborg och började på Göteborgs universitet. Mitt första minne av Linda var under en av de första dagarna då vår "klass" skulle ut och vandra en dag och lära känna varann en aning. Vi pratade egentligen inte jättemycket (har jag för mig), men jag hann tänka "hon verkar väldigt trevlig, i henne finns kanske en vän?". Hon hade tydligen varit förundrad över att jag gick med väskan över högeraxeln heeela vägen ;).

Under de kommande tre åren höll vi ihop hyfsat, men det är först nu på senare tid, som vi verkligen funnit varann. Jag tror att vi successivt märkt mycket likheter oss emellan (märk bara att vi lyckades välja samma bröllopsdag samt skaffade barn samma år) och vi kan verkligen prata om allt.

Under de senaste två åren har vi försökt träffas relativt regelbundet och tydligen har vi inte tiden på vår sida då tiden bara försvinner när vi umgås. Men trots att vi inte har tjugo år bakom oss, känns det onekligen som att vi umgås helt kravlöst och för att vi båda vill. Vad jag också vill trycka på här är att det inte heller krävs tjugo år i bagaget för att verkligen ställa upp när det gäller. Gång på gång har Linda visat på detta.

En riktigt låg tidpunkt för mig var i våras då Leo var magsjuk. Lagom till att jag fick samma magsjuka började vi märka att Leo började bli alldeles för hängig så under tiden jag låg hemma själv och kräktes upp lungorna åkte Leo och F till sjukhuset där lilleman fick dropp. Det kändes fruktansvärt att vara kvar hemma under tiden Leo var så dålig. Samma dag skulle jag ha hämtat en klänning jag hängt undan, vilket ju är en petitess i sammanhanget iofs. Men jag visste ju att Leo inte var döende precis och klänningen hade jag stora förhoppningar på så jag ringde Linda och frågade om hon kunde hämta ut den, vilket hon utan att tveka gjorde. Hon erbjöd sig även komma med mat och annat som behövdes. Det betydde verkligen så mycket för mig och jag kände mig så trygg i att hon fanns där. Vidare har hon funnits där för mig som ett enorm stöd i mitt jobbsökeri. Hon har fått traggla sig igenom mitt cv och ett antal personliga brev. Hon har bjudit på en massa goda luncher och är så inspirerande med stil, mat och bakning!

Eva: Bland hästskiten under sommartid lärde vi känna varann. Jag var där året runt med min älskade Colombine och Eva hyrde häst sommartid som hon stallade upp i samma stall. Jag kommer nog inte ens ihåg hur vi började prata med varann, men det utvecklades mer och mer. Eva är en person som jag beundrar såå mycket. Hon är vacker både på insida och utsida, smart som fasen, stark(!!!!!) och omtänksam. Vi träffas inte så ofta och har inte gjort så under de senaste åren. Det har försvårat för oss att vi bott i USA, England, Tyskland, Göteborg, Lund osv. Men vi håller fortfarande kontakten mer eller mindre i perioder. Men det är skitsamma! För jag finns här för henne och tvärtom!

Ett riktigt kärt "Eva-minne" var när jag hälsade på henne i England. Omständigheterna var väl eg sådär då hon var riktigt ledsen över sk kompisar där som hade varit taskiga. Men förhoppningsvis var det just därför så väl time'at. Den veckan var såå otroligt mysig! Jag har nästan aldrig varit så sjuk som jag var då, men jag minns fortfarande Birmingham, Stratford upon avon och Warwick castle, med tillhörande medeltida show, med värme!

Just nu befinner hon sig än en gång i England och jag är till hundra procent inställd på att få till ännu ett besök under våren.

Linda J: Ojojoj.... skitungarna i stallet! Linda och jag skötte hästarna, Jack och Kir, på ridskolan som stod uppstallade brevid varann den sommaren. Jag tror jag först la märke till Linda pga hennes söta Jack russel, vid namn Ruth. Ruth, som jag senare skulle märka, var en mycket speciellt ung dam med ett jäkla temperament. När ridskolehästarna så flyttade in till stan igen framåt hösten visade det sig att vi båda fixat nya sköthästar (privat den här gången) i samma stall och vårt umgänge var så ritat i stjärnorna.

Så fort jag fick tillåtelse att rida ut med Colombine var Linda och Nappe dem jag red ut först med. Och vad hände? Collis stack/skenade med mig! Hände detta bara en gång? Guud näe! Under ett bra tag framöver stack Collis varje gång med mig. Och vad gjorde Linda? Skrattade! Så mycket att hon nästan trillade av Nappe.

Bortsett från detta upptog vi gången med våra hästar då vi borstade i timmar, vi klädde ut våra hästar vid påsk och jul, vi hade födelsedagskalas för hästarna, vi hämnades på orättvisa tanter i stallet och så var det mycket Ruth så klart. Ruthan som morrandes slängdes in i en box. Ruth som badade i vattenhindret under agilitytävlingen. Ruth som åkte i cykelkorgen till och från stallet. Och lilla Ruthan som kunde trix såsom "har du loppa på nosen" och därmed kliade sig med tassen över nosen.

En annan beundransvärd sak med Linda.... Hon läste två år över mig och gick därför in för att lära mig tyska. Därför satt vi hur många timmar som helst i foderladan i stallet där hon fick mig att läsa högt ur hennes tyskaböcker. Jag fick skriftliga prov som skulle skrivas under av mina föräldrar. Och en hel del läxor. Tack vare Linda, kunde jag grunderna skitbra då det väl var dags att börja i min riktiga tyskaklass. Detta gjorde att den annars så stränga tyska läraren fick ett väldigt gott öga till mig. Hon trodde ju att jag var värsta pluggisen ;)

Även Linda är en av dem vänner som jag verkligen kan prata om allt med! Vi träffades i somras efter dryga två år, men allt var precis som vanligt. Vi fick ett par riktigt sköna dagar då vi iaf till viss del kunde ta igen lite förlorad tid =)

Anna: Anna är också en av mina senare tillkomna vänner, men ack så kär!! Hon har också visat sig vara en sann vän som ställer upp i vått och torrt. Hon var en av dem som lyckades lura mig totalt och drog med mig ner till föräldrarna för möhippa!!! Jag hade aldrig gissat att hon skulle vara så insyltad eller så bra skådespelare!

Under tidigare nämnda magsjuka-period var hon också den som lämnade en matkasse utanför dörren och sprang ;) <3!

Vi har tagit åtskilliga promenader där vi pratat av oss om allt! En annan riktigt bra sak med henne..... Hon bor typ fem minuter från mig ;)!!!!

Ordningen på denna presentation har ingenting med värdet på mina vänner att göra! Alla är lika värdefulla för mig och ni betyder alla så otroligt mycket för mig. Ni har olika egenskaper och kvaliteter och kan uppfylla olika saker i mitt liv, men ni är likväl väldigt viktiga! Jag önskar ibland att ni alla kunde bo närmre (Anna bor ju iofs redan nära så det är ok ;) ) samtidigt känner jag mig väldigt trygg i att ni finns kvar även om vi bor i olika världsdelar.

Jag är ledsen... jag får helt enkelt inse att jag inte kommer att hinna göra julkort till alla dem som jag hade velat =(. Jag är iofs glad att jag hunnit göra några. Bättre än inget liksom.

Ja, så här kan man också använda blöjorna ;)

För ett tag sen hittade vi "Barnpalatset" som även har frisör hos sig. Då de är så billiga som 99kr tänkte jag att det var dags att dra dit efter dagis. Vi skulle alltså bara klippa honom och sen åka hem igen. Efter ett ganska gråtfyllt besök hos frisören och längtansfulla blickar ut på "lektorget" bestämde vi oss för att det så klart skulle lekas en stund också.

Med mig hade jag enbart mobilkameran och med en mycket rörlig 1,5 åring så blir bilderna tyvärr väldigt suddiga, men bättre än inget tänker jag =)

Ni som känner mig vet (kanske?) om att jag gillar att scrappa. Jag är inte så avancerad att jag scrappar stora komplicerade saker, men att göra min egna kort till jul, födelsedagar etc tycker jag är passande och roligt. Just nu görs det ett och annat julkort då man hinner med. Ett av dem har ni här:

Det nya hemma hos oss är tydligen att stå uppe på pappas skrivbord för att sätta på datorn (efter att ha tryckt ner den i viloläge) samt försöka stjäla åt sig andra spännande prylar som ligger där.

Kostdelen har fått stå åt sidan en del på sista tiden slog det mig. Och ja, än så länge äter jag fortfarande enligt lchf. Dock med en förändring. Frukosten kändes alltför jobbig och träningen kändes lidande så nu har jag återinfört min frukost, som består av fiberhavregryn och två mackor.

När jag började blogga hade jag en tanke att jag, åtminstone då och då, skulle fota maten jag lagar och lägga ut här. Det är ganska sällan jag orkar eller kommer ihåg dock. Men nyligen gjorde jag iaf pannkakor ala lchf och dem tog jag bild på =)

När jag kom till dagis i eftermiddags för att hämta Leo blev jag direkt vid dörren varnad att han hade ett litet rött märke högt upp på kinden. De hade ingen aning om vad som hade hänt och hade inte sett något. "Äsch, ett litet rött märke är väl inte hela världen" tänkte jag. Hans naglar växer ju som ogräs, vilket gör att han kan åsamka sig ett par rivmärken här och där ibland. Kanske var det det som hade hänt nu.

Men när jag väl kommer in till honom så var det inte alls så litet som jag hade väntat mig. Det var tydligt att översta hudlagret var helt borta och det blödde lite och var lite glansigt. Det var inte så himla stort, men det var ändå värre än jag förväntade mig då jag trodde det rörde sig om en rispa. F blev riktigt illa berörd när han kom hem och såg det. Han blev ganska irriterad/arg på dagispersonalen och tycker det är dåligt att de inte märkt något. Jag själv känner mig kluven... En del av mig känner så klart precis som F. Det rör sig ju om min lilla plutt! En annan del av mig ser det ur deras synvinkel. De har sjutton ungar att ta hand om, är det verkligen rimligt att begära att de ska se vad vartenda en av dem sysslar med varje sekund?

Jaja, han lever och mår bra ändå. Efter dagis bäddade jag ner honom i vagnen och drog ut på promenad då det var så himla vackert väder och jag ansåg att vi båda behövde mer frisk luft. Plan b i kamera väg är alltid med i form av mobilen, vilket är tur det, men kvaliteten blir ju inte riktigt detsamma. Hoppas ni har överseende med det.

Och så en bild på den skadade lilla hjälten. Såret syns, men det motsvarar inte hur det verkligen ser ut.

Just nu känner jag mig inte helt på topp... Vare sig fysiskt (verkar vara en förkylning på g) eller psykiskt. Fattar inte att det ska vara så svårt att uppnå harmoni. Hur är det egentligen för alla er andra? Går ni runt och är nöjda med hur ni ser ut (oftast iaf), är tacksamma för att allt ni har i livet och lever livet i största allmänhet? Jag har helt klart mina mörka stunder och kan vara riktigt elak mot mig själv faktiskt. Fattar inte att jag aldrig lär mig!

Någon vecka senare låg jag och körde bröst med mina hantlar när jag helt plötsligt hörde någon som sa "vad duktig du är!" När jag tittade upp visade det sig vara ovannämnda kvinna. Plötsligt stod vi där och pratade en stund och hon var väldigt rar.

Men efter det.... visst, vi hälsar.... oftast. Men nu ser hon ganska bister ut igen och den där pratstunden verkar väldigt avlägsen. Ärligt talat, jag bryr mig inte särskilt mycket. Jag är som sagt där för att träna i första hand, men jag tycker det är lite märkligt. Men vem vet, det kanske beror på mig utan att jag fattar det?

Så vad handlar detta brutalt ärliga inlägg om? Mammarollen.

Nu har jag varit mamma i 1,5 år och jag har nog fortfarande inte vant mig. Herregud, jag trodde ingen kunde skapa en så söt unge som Leo, men faktum är att jag fortfarande sörjer mitt tidigare självständiga liv. Jag känner mig inte alls road av att åsidosätta mig själv så mycket hela tiden. Nej, jag kan inte påstå att jag ångrar Leo. Han är ju underbar! Barn är ju en slags social investering i framtiden och jag tror jag hade ångrat mig som äldre om jag aldrig hade skaffat några barn, men det behöver inte betyda att jag älskar varenda minut av småbarnsåren. Jag inbillar mig att jag kommer trivas mer och mer som förälder ju äldre han/barnen blir.

Jag vet hur orättvisa dessa känslor är gentemot alla dem som inte kan få barn!! Det finns ju så många par där ute vars högsta önskan är att få barn. Och här sitter jag, som till att börja med, hade ganska lätt för att bli gravid och för det andra nu inte njuter varenda dag av att få vara förälder. Det är verkligen orättvist!! Men tyvärr är det väl så livet ser ut och kanske har jag inte vett nog att uppskatta fullt ut vad jag faktiskt har?

För mig låter det helt otroligt med alla mammor som påstår att de älskar att vara mammor, att de inte skulle kunna tänka sig att gå tillbaks till tiden innan barn, de vill bara vara med sina barn hela tiden etc etc. Jag känner inte alls så och jag vet att jag inte är helt ensam, men det vore skönt om fler hade vågat "träda fram". Det är ändå ganska "fula" känslor och tankar.

Alla dessa känslor rivs i regel upp efter en sådan här barnfri helg. Då får jag en smak på mitt gamla liv och hamnar då i början av veckan i en ny slags sorgeperiod.

Jag vill egentligen inte ha mer sagt med det här inlägget än att vara ärlig och dela med mig. Om fler hade varit det hade dessa känslor och tankar kanske inte varit lika fula. Kärlek är trots allt inte helt okomplicerad.

En stor del av dagen har ägnats åt förändring.

Lika bra att låta bilderna tala:

Nu fattas bara väggorden.

Hur spenderar man då en bf helg kanske ni undrar? Jadu... man behöver för det första inte vara lika tyst på kvällen, kan spola på toaletten, sover så länge man kan och ligger sen och drar sig läänge, äter frukost i lugn och ro, kanske ägnar sig åt saker som man längtat efter att ta tag i ett tag (allt från städning till pyssel), går kanske ut och äter middag, går på bio eller liknande, sover gott ännu en natt och minst lika länge som natten/dagen innan. Och sen är det nästan dags att hämta hem det lilla monstret igen.

Den här helgen kommer främst att ägnas åt ett biobesök samt ett lite hemligt projekt ;) Bildbevis lär komma inom snar framtid.

..vad trött jag är!!! Just nu verkar det inte spela någon roll hur mycket jag sover, jag är hela tiden trött ändå. Jag har två gissningar på vad det kan bero på. Antingen har jag järnbrist av väldigt förklarliga skäl eller så är det vintermörkret som drabbar mig. Beror det inte på något av det här så vette tusan vad det kan vara..... en period kanske??

Tröttsamt är vad det är i alla fall.

I måndags kväll dog vårt internet, tv samt telefoni. Då vi fortfarande var utan allt detta igår passade jag och Leo på att baka lite pepparkakor under eftermiddagen. Detta blev därmed Leos allra första pepparkaksbak, vilket så klart var tvungen att dokumenteras =)!

Det gick faktiskt ganska bra. Mängden uppäten pepparkaksdeg kunde varit värre, Leo verkade tycka det var lite roligt och spännande, vi fick ihop ca två plåtar och pappa har minsann snart tryckt i sig allihop ;) Men nu får det nog vara tills nästa år.