vagenmotdromtillvaron

Likadant är det med gamla, befintliga vänner som kanske i sin tur lär känna nya människor. Då känner jag mig lätt övergiven och rädslan för att de nya vännerna ska ersätta mig infinner sig. Det var ju precis så det var i lågstadiet. Det är lätt att bli besviken på sig själv för att man känner så. Det grundar sig så klart i dålig självkänsla och till viss del även dåligt självförtroende. Man kan tycka att man borde ha kommit längre i sin utveckling vid 32 års ålder.

Är jag verkligen ensam om att fortfarande känna så här?

Vidare blir jag så otroligt äcklad av allt spottande som många håller på med i tid och otid. Under tiden jag stod och väntade på att spårvagnen skulle komma nyligen harklade sig och spottade en kille ungefär en gång i minuten. Hallå, vad är ditt problem liksom?? Har du sådana problem med att svälja borde du nog uppsöka läkare! Det är inte coolt på något sätt, enbart jävligt äckligt!!

Jag undrar också hur så många vuxna har kunnat levat så pass länge utan att lära sig tugga med stängd mun och inte smaska. Det kryper i hela mig och jag har god lust att ge dem en rejäl känga i huvudet!

En fjärde sak är avsaknaden av känsla för andra människors privata sfär. Det är så otroligt vanligt då jag tex står i en kö att människan bakom i stort sätt ställer sig på mina hälar. Då känner jag bara för att vända mig om och skrika, slänga mina varor på personen i fråga och springa därifrån. Det bubblar i hela mig och jag kan må riktigt jäkla illa. Av just det här skälet går jag oftast åt andra hållet ifall det skyltas rea eller andra händelser som drar till sig mycket folk. Jag klarar bara inte av det.

Ja, som ni ser finns det en del som retar mig och nu har jag säkerligen glömt hälften. En del saker är bara ett faktum och inte så mycket att göra något åt. Andra saker kan säkerligen vara bra att jobba på. Det är ju mest jobbigt för mig själv att slösa en massa energi på att reta mig på sådana här saker. Jag önskar verkligen att jag bara kunde stänga av, men så är inte fallet än i alla fall.

Vid ett tillfälle hade jag dock slut på lchf - matlådor och orkade inte laga mer mat kvällen innan, vilket resulterade i att jag tog med mig en pastalåda som redan fanns i kylen. Nästa dag blev en jobbig dag. Jag åt frukost som vanligt, men när det så var dags för lunchen kände jag mig väldigt otillfredsställd och efter nästan en timme var jag hungrig igen! Hela resterande delen av dagen gick på något sätt i hungrets tecken.

I normala fall äter jag istället frukost vid 6.00 och lunch vid 11.30 och mycket mer än så behövs inte. Jag äter kanske en liiiten bit till av sociala skäl då vi äter middag hemma senare, men jag hade nästan klarat mig utan det. Alternativt kan jag ta lite keso. Snacka om skillnad!!!

Skrämmande är också att se allt som pågår. Att det tex förekommer så mycket droger, knivar, misshandelsmål etc. Självklart visste jag ju även innan att det förekom, men nu ser jag ju det svart på vitt och mer hur utbrett det är.

Jag funderar mycket när jag sitter där. Funderar på vilka människor det är som gör allt det här. Och varför??? Lönt att åka dit för snatteri där de kanske tagit en deo för tjugo kr?

Ja, jag är nog dessutom lite fördomsfull ganska ofta i mina tankar. Jag är medveten om det, men ibland är det svårt att undvika. Jag har funderat på att utveckla allt det här i bloggen, men det är så mycket och är väldigt svårt att få ner på pränt. Men vidareutveckling kommer förhoppningsvis snart.

I tisdags kväll började Leo kräkas. Stackarn höll på intensivt mellan ca 23-2.00. Onsdag förmiddag började så jag. Man skulle ju kunna tro att vi skulle vara ganska bra framåt onsdag kväll. Det är så det brukar vara för mig iaf när jag åker på den här skiten. Ganska kass i ca 12-24h, men sen så är det ganska bra. Men så var det inte i det här fallet. Leo lyckades hålla sig kräkfri och ganska pigg och glad hela onsdagen och halva torsdagen. Men under eftermiddagen igår kräktes han igen. Jag klarade mig också under torsdagen, även om jag mådde skit, sådär på gränsen. Men imorse bröt jag den trenden två gånger =(. Vid det här laget har även F åkt på det.

Nu får det tamigfaan vara nog!!

Man måste förvisso våga satsa lite här i livet också, men det gäller att inte bli dumdristig!

Jaja, kanske klarnar det något i helgen?

Imorse fick jag veta att jag hade klantat mig en del i fredags. Jag hade gjort fel med en del akter jag hade hanterat. Det är ju inte så konstigt att man göra fel så här i början och helt naturligt, men det är ändå lite jobbigt. Och jag är den första att erkänna att jag knappt vet vad jag gör och då blir det ju ännu svårare att göra rätt. Jaja, förhoppningsvis fattar jag mer snart.

När jag väl kom för att hämta Leo prick 16.45 var han den enda som var kvar =(. Man får ju så dåligt samvete när alla andra barn gått hem en efter en. Dock verkade han inte så lidande utan sprack upp i ett leende och kom springande mot mig. Rapporten från dagen blev bra. Han hade ätit, men inte sovit och varit på gott humör stor del av dagen. Så inte ska man väl klaga. Min duktiga lilla kille!!

"Jaha, vad var det nu jag skulle skriva om? Jag hade ju tre aktuella ämnen/inlägg på g... "

Kan det ha med åldern att göra tro?

Jaja, förr eller senare kommer det tillbaks till mig. Viktigare är att jag idag pratat med min Eva på skype och att vi nu siktar in oss på att jag drar till henne i England en helg i Mars =)!!! Gud vad jag längtar! Även om jag säkert kommer sakna Leo så tror jag det är viktigt att man någon gång då och då får lov att göra sin alldeles egna grej.

Tar du dig tid för dig själv emellanåt?

Kan ni tänka er vilken sexig första vecka jag haft?! Snuvig, hostig, trött, förvirrad och med två "osynliga" plåster på fläskläppen. Fördelen är ju att det går över och att det säkert kan vara tusen gånger värre.

Dock känner jag mig i skrivande stund nästan sämre, men det kanske bara beror på att jag är trött? Och att hostan kommit igång mer så att det verkligen river i halsen? Inatt sov jag runt elva timmar. Vi snackar riktigt trött.

I måndags slog det liksom lock för örat och när det tisdag eftermiddag inte hade släppt plus att det ömmade en hel del kontaktade jag vårdcentralen som gav mig en tid morgonen efter. Väl på plats kunde han först och främst konstatera en massa vax som sköljdes bort. När väl det var borta kunde han se att jag hade en öroninflammation. Eeeeh... what??? Jag är förvisso sk öronbarn, men jag har ju inte haft någon öroninflammation på sisådär tjugo år.

Halsontet sitter i och jag är nu så förbaskat trött att jag knappt vet vad som är upp och vad som är ner.

MEN jag är ändå så otroligt glad för den här chansen och jag trivs sååå bra på mitt kontor =). Hur bra kommer det då inte bli när jag är frisk?!

Det kommer dessutom att bli en ganska blodig historia, så tål du inte blod ska du inte heller läsa vidare.

Häromåret såg jag Fråga Olle. Ni kommer väl ihåg det där "sex-programmet" som gick någon vardagskväll varje vecka? Det var den där Martin (heter han väl?) och någon "sexdoktor" som höll i det och varje vecka kom det också två mer eller mindre kända personer och svarade på en massa intima frågor om sig själva.

Anywhuu.... I ett av deras program skulle de fråga folk på stan hur mycket de trodde att en tjej i regel blödde under sin menstraution. Folk fick, väldigt pedagogiskt och härligt, fylla en bägare med ketchup, tror jag det var, för att demonstrera mängden dem trodde. Efter mycket om och men kunde Martin och Olle avslöja att en kvinna under den veckan bara blöder tre ml totalt.... eller kaaanske var det en halv dl, men MAX en halv dl.

Noooooooo fuuucking waaaay säger jag!!! En gång i månaden fyller jag fanimig en hel hink! Jo, jag lovar dig att jag lätt skulle fylla en hel hink! Kanske tom ett helt vattentorn... vaaaarje månad!!! Jag fattar inte hur jag ens överlever de blodförluster jag får stå ut med varje månad. Att ge blod var femte vecka där de tar en mängd på nääästan en halv liter är ju piss i sjön för mig. Jag skulle nog lätt fixa att ge blod dubbelt så ofta. Det är ju iofs bra ;)

Ja, det finns ju medicin man kan äta som ska minska ner det hela en aning. Visst trycker jag i mig det, men några jätteskillnader tycker jag nog inte att det ger. Dessutom har jag en något ökad risk för blodpropp så hur bra är det egentligen att jag trycker i mig medicin som minskar blödning?!

Att blöda tre ml (eller en halv dl, dc-schmiter) Vore tamigtusan himelriket för mig! Då finns det inte ett hinder i världen!

Då hade jag inte behövt oroa mig för att lämna en blodig stol efter mig.

Då hade jag inte behövt oroa mig för att visa hela min blodiga rumpa för alla på stan.

Då hade jag inte behövt oroa mig för hur stora de största bindorna och tampongerna verkligen är.

Då hade jag inte behövt oroa mig för om jag ska hinna till toaletten i tid

Har varit lite mycket i veckan och därmed har inte bloggen haft första prio. Men men.. nu ska vi försöka få lite ordning på det =)

Dock hade det, enligt rapporterna, gått ganska bra. Kan ni tänka er... dom klarar sig utan mig ;)! F hade så fort jag gick utanför dörren ringt till vc för att få en tid, vilket tydligen inte gick då det var fullt. Det är andra gången det händer och det retar mig något väldigt!

I vilket fall bedömmer F det som en aning bättre idag. Han har fått i sig lite mer välling och druckit en del vatten. Förutom det så gick det ner en del popcorn. Dock kommer han nog ändå ringa imorgon igen för att försöka få en tid då han själv också är sjuk och inte märker mycket till bättring. Hoppas verkligen på bättre lycka imorgon!

Imorgon är det dags för mig att gå till jobbet medan F stannar hemma med Leo. Dock kommer det inte vara riktigt som jag hade tänkt. Lilleman verkar inte bli något bättre och det börjar bli riktigt ohållbart. Därför måste dem till läkaren imorgon igen *suck*

Fatta hur stolt jag är över honom!!!! <3

Ok, jag får snart döpa om den här bloggen till Leo eller något. Guess what, här kommer ännu mer uppdatering gällande just honom.

Vi har sådan lyx att vi lämnar bort honom till svärföräldrarna en helg i månaden så att jag och F får lite kvalitetstid. Jag tror att det är viktigt för vårt förhållande, sunt för lilleman att tidigt vänja sig vid att bli bortlämnad samt bra för hans förhållande till farmor och farfar. Är det någon som känner honom förutom oss så är det ju just dem.

I alla fall... egentligen var det dags för en sådan helg förra helgen, dvs nyårshelgen. Vi tyckte att det var lite mycket begärt att de skulle behöva vara barnvakter just den helgen så vi sköt på det till denna. Men som ni läst tidigare här i min blogg har han varit sjuk i veckan. Vi bestämde att vi skulle avvakta tills imorse och göra en bedömning då.

Sagt och gjort... efter en riktigt jobbig natt förvisso där han vaknat ca sju gånger, hostat och gråtit så bedömde jag ändå honom som bättre under morgonen. Han hade inte längre feber, log och skrattade (vilket han knappt gjort de senaste dagarna) och kunde leka mycket bättre. Vi ringde därmed svärföräldrarna och la korten på bordet och sa att de själva fick ok'a om han kunde komma ut eller inte. Vi kände att vi med gott samvete kunde skicka iväg honom, men dom måste ju kunna säga nej om det inte känns ok.

Men dom sa ok och vi åkte dit. Han var lite tyst och blyg när vi väl kom fram, vilket inte är så normalt för honom, men han har heller inte sett dem på fem veckor så kanske berodde det på det.

Efter en liten stund åkte vi så hemåt igen, vilket tar ca 45-50 min och efter att ha fixat lite mat hemma så ringer telefonen. Hjärtat stannade nästan när jag såg att det var "svärisarna". Det är inte likt dem att ringa under de här helgerna nämligen. Mycket riktigt var det inte några goda nyheter. De hade tyckt att han var så hängig så de tog tempen på honom som visade sig vara 39.6. Självklart hade jag glömt att packa ner något febernedsättande. Vi bestämde att dom skulle försöka hinna till ett apotek och köpa ipren eller liknande. Men efter ca en kvart ringer dom igen och har då pratat med sjukvårdsupplysningen, vilka hade hört honom i bakgrunden och sagt att det där ska ni definitivt kolla upp, det kan vara lunginflammation!!

Personen på sjukvärdsupplysningen bokade in honom på en mottagning i Kungälv ca en timme och 45 min senare. Vi satte oss direkt i bilen, åkte ut och hämtade Leo som mötte oss i dörren och kastade oss till kliniken. Väl framme i Kungälv prick kl 19.00 då vi hade vår tid, hittar vi inte! Vi snurrar runt, runt, ringer till kliniken som inte svarar, ringer nummerupplysningen som knappt kan läsa av en karta och till slut svärföräldrarna. Samtidigt som jag pratar med K (svärfar) hittar vi till slut det och jag nästan slänger på luren.

Väl inne säger Leo glatt "Heeeeej" till pappa när han kommer in efter oss efter att ha parkerat bilen. Sen säger han "däääääää" och springer bort till lekhörnan där hans bästa vän blir en sån där träleksak med kulor som man för på stänger upp och ner, runt runt osv. Den dög gott ända tills läkaren kom och ropade på oss. Nu är det ju så att Leo, efter alla turer som varit med borrelia, uttorkning och andra förkylningar, är livrädd för läkare. Även detta besök innehöll mycket tårar, men han var ändå trots allt duktig. Vad hon kunde konstatera så har han mycket slem som inte kommer upp, men att det var ok längre ner i lungorna och därmed inte lunginflammation. Hon kollade även hans öron och svalg. Domen blev; ingen öroninflammation, ont i halsen och hostmedicin för hostan. Vi kommer även ge honom lite ipren för att lindra halsontet en aning.

Framåt halv nio var vi så hemma igen med medicin i bagaget. Det var så gott som bums i säng efter att ha fått på honom pyjamas, bytt blöja och i med "drogerna". Någon mer välling ville han inte ha tyvärr, men men...

Under hela den här resan har jag själv känt att jag fått mer och mer ont i halsen och vid det laget vi steg innanför dörren kände jag mig riktigt risig. På grund av det tog jag så tempen när jag hade nattat Leo. Jag har hela dagen "skrutit" om att jag aldrig har feber, men se... NU har jag det *suck*

Jaja, nu ska hela familjen ta det lugnt i två (för min del, tre för Leo och pappa) dagar och sen ska jag jobba... med eller utan feber!

Måste ju uppdatera Leos status. Natten var helt ok med bara ett uppvaknande (antagligen en mardröm) runt 12. Upp gick vi framåt sju och då var han inget vidare vackert barn med intorkat snor och fortfarande liite var i ena ögat. Men när jag fått bort det, satt honom i soffan och gett honom en flaska välling som han glatt satte i sig pustade jag ut en aning. Nu skulle allt bli bättre.

En stund senare började han igen hosta mer och så kom det till slut lite kräks. Stackaren =(! Men det var inte så mycket, mest en liten klick på golvet så vi torkade upp det och gick ut i köket för att göra frukost till mig. Han började hosta mer igen, vika sig lite dubbel och ville komma upp till mig. Jag tog så klart upp honom och strax därefter kräktes han rätt över min axel, hostade lite till, kräktes över hela mig och sen ännu en gång. Hela köksgolvet var i stort sett fyllt av kräks.

Tja, inte den allra bästa början på dagen. Jag fick försöka smälta att han plötsligen var sämre istället för bättre som jag hoppats på. Dock har febern lagt sig under dagen och han har inte kräkts något mer. Mest sannolikt är väl att han kräktes på grund av hostan. Han har inte visat något intresse för mat, men vi har inte heller trugat så mycket. Choklad är det enda i "matväg" som var liite intressant en kort stund. Annars har han fått majsvälling och vatten, vilket jag känner mig nöjd med.

Håll tummarna för att han är bättre imorgon!

När man är sjuk och inte vill äta någonting alls kan det vara gott att få smaka på lite choklad =)

Idag har Leo också fått vara hemma. Ögonen har varit liite variga idag också, men det verkar åtminstone gå åt rätt håll. Dock har han verkligen ingen aptit stackaren =(. Under hela dagen har han fått i sig en pannkaka, lite Ellas fruktdryck/smoothie, en kanelsnäcka, två flaskor välling och lite vatten.

Framåt tolv tyckte jag det var hög tid att försöka lägga honom, vilket inte var poppis. När han väl somnat fick jag en halvtimme då jag hann slänga i mig lunch, huvudvärkstabletter och gå på toaletten. Sen hörde jag att han började gråta så jag gick upp för att försöka stoppa om honom och få honom att somna om. Det slutade med att han somnade PÅ mig och sov ytterligare nästan två timmar. Stackaren var jättetrött och hade kunnat sova ännu längre. Jag hade hoppats på att få lite egentid när han sov, men men.... Vad gör man?

När han väl vaknat såg han riiktigt risig ut så jag kollade tempen som då visar 38.7 =(. Jag hoppas verkligen att han kan sova ordentligt inatt så att vi kan börja på lite ny kula!

Ett syfte med att starta den här bloggen var ju för att ha något att lära mig på. Jag vill ju gärna lära mig mer och utvecklas. Som ni kanske ser har jag iaf kunnat påbörja processen nu. Det här är inte på långa vägar slutresultatet, men känns iaf skönt att det börjar hända något. Tyckte verkligen inte den var rolig som den var med allt gult och lila. Ett steg i rätt riktning. Hoppas ni håller med!

Leo är en framtida datornörd, det är ett som är säkert. Så fort pappa är hemma ska det springas bort till honom för att grejja med datorn. Som ni ser står han tom uppe på skrivbordet!

Idag har inte varit en särskilt bra dag. Till att börja med vaknade jag vid halv sex och kunde inte somna om. Framåt sju vaknade Leo och då ägnade vi oss åt att äta frukost, göra oss iordning och leka lite. Strax innan nio klampade vi så in på dagis och jag vinkade av lillkillen som glad i hågen gav mig både slängkyssar och kramar för att sen springa iväg och leka.

När jag så befinner mig på motorvägen på väg till min första lite mer riktiga dag på praktiken ringer telefonen. Då var det dagis som konstaterat att Leo nog har ögoninflammation! Jag hade verkligen inte märkt någonting så redan nu började jag ju skämmas för att jag lämnat honom.

Ungefär 15-20 min senare kliver jag så in genom grinden på dagis och när jag väl ser Leo och dagisfröken ute (som hållit honom ute just av smittorisken) kommer tårarna. Jag var sååå besviken över att jag inte fick min dag på åklagarmyndigheten och jag skämdes så mycket inför pedagogerna. Leo grät och jag grät.... roligt för L, hans stackars fröken. Jaja... hon var iaf förstående och lugnande.

Men imorgon ska ingenting ta min dag ifrån mig. Då SKA F stanna hemma med honom! Ser fram emot det.