vagenmotdromtillvaron

När det var dags att hämta Leo på dagis insåg jag att jag inte orkade med att bara sitta hemma med honom när han hela tiden bara gnäller (han är inne i någon ny extremt gnällig period). Därför packade vi in oss i bilen och drog till Barnpalatset så att han skulle få leka av sig och ha roligt. Det var onekligen mycket uppskattat och även jag fick klättrat massor *phu*. Bla finns där ett par höga rutschkanor som vi nog åkte ungefär 30 gånger. Han var efter ett par gånger tom. mycket bestämd med att åka själv ;)

Efter ungefär en och en halv timme förvarnade jag honom om att det snart var dags att åka hem. Han reagerade inte nämnvärt, sa bara "Mmm" och lekte vidare (antagligen för att han inte helt till fullo förstår innebörden, jag vet). Men men... efter en stund sa jag iaf igen att nu var det dags att åka hem och lyfte upp honom. Han började skrika som om hela helvetet brutit loss. Han skrek hela vägen bort till garderoben. Han skrek när jag erbjöd honom hans älskade snutte. Han skrek, slängde sig på golvet bland alla skor och vred sig i ilska. Världen var just där och då så fruktansvärt orättvis och hade han kunnat hade han låtit mig brinna i helvetet.

Till slut är/var jag den som står där med en skrikande unge. Ett sådant spektakel som man själv sett i mataffären eller liknande. Jaja, jag tänker inte ge efter för den offentliga förnedringen. Ett noll till mig *hehe*!

(Har ett filmklipp på en bit av utbrottet, men har än inte lyckats få in det här... Lyckas jag så får ni själva se)