vagenmotdromtillvaron

En hel del klagar på vädret som är nu, men jag måste säga att jag njuter hela tiden, varje dag!! Jag tycker det är fantastiskt skönt att slippa kylan, snön, frost på bilen och allt det där. Jag hoppas så innerligt att det fortsätter så här tills våren kommer!!


Ett störande moment just nu är dock UPS. Jag har aldrig haft kontakt med dem tidigare och trodde nog att de skulle vara bra då det är ett så stort företag. Nu har jag köpt en julklapp till min kära make som väl nog får erkännas är den viktigaste klappen i år. Denna skulle levereras av UPS.


Första försöker gjordes i fredags. Om jag har förstått det rätt ska de vid varje misslyckat försök lämna en lapp. Detta gjordes inte. I måndags försökte dem igen och jag fick per mail veta att det inte gått då jag ju var på jobbet. Jag ringde då upp dem och vi kom överrens om att de skulle lämna hos min granne på tisdagen, som ändå skulle vara hemma hela dagen. Den här gången hade de iaf lämnat den där lappen. Under eftermiddagen igår får jag så ett nytt felmeddelande. Ringde upp dem på nytt och frågade vad det är som händer. Svaret blev att budkillen inte hade hittat min granne. Men hallå.... hon bor ett par meter från mig! Kändes extremt klantigt.


Nya överenskommelsen blev att de skulle göra ett nytt försök att leverera till grannen idag och så skulle de ringa till mig ungefär en halvtimme innan. Därför tog jag bilen till jobbet idag då jag visste att grannen inte hade tid att sitta hemma hela dagen så om UPS skulle ringa vid en tid som jag visste att de inte skulle kunna leverera så skulle jag kunna sätta mig i bilen och möta upp budkillen hemma. Men ingen ringde på hela dagen så vid 16 ringde jag dem IGEN och frågade vad de sysslade med. Svaret blev att budskapet hade inte gått fram så paketet hade stannat kvar i deras lager hela dagen. Jösses, vad trött jag blir!! Hur j*kla svårt kan det vara??


Nu började jag fräsa ifrån ordentligt så nya planen är att de levererar till mig på jobbet imorgon. Vi får väl se om han verkligen klarar av att hitta till stora polishuset på Skånegatan?! Vågar inte tro på något förrän jag har paketet i handen.

Jaha... så börjas det. När jag kom hem idag började Leo ganska omgående berätta att alla kompisar minsann hade bebisar hemma. Jag frågade honom om han också ville ha en lillebror eller lillasyster varpå han svarade "jaaaaaaaa". Hmm... han fattar nog inte vad han ber om! Jag tror inte hans kompisar berättat om hur jobbigt det kan vara och hur mycket bebisar låter. Men sött när han ber om det iaf och jag tror faktiskt att han skulle bli en ganska snäll och duktig storebror.

Jaha, så var denna lugna och sköna helg över. Leo har varit hos farmor och farfar och levt loppan. Jag och Fredrik har inte gjort något speciellt, men handlat lite julklappar, sovit, hyrt lite filmer och myst.


Så vitt jag vet har Leo haft det lika bra som vanligt på landet. Han brukar ta rejäla sovmorgnar där. I helgen sov han tydligen till 8.30 respektive 7.45. Varför han inte kan göra det hemma förstår jag verkligen inte. I och för sig går det åt mycket energi åt att busa med farfar, men att det resulterar i såå stor skillnad?


Att ta oss ut till Orust var ett smärre äventyr i stormen. På radion hörde vi att Älsvborgsbron var avstängd och det är ju en del broar för att komma ut till Orust också, men som tur var var de fortfarande öppna. När vi sen började närma oss var vägen översvämmad på två ställen. På första stället var det inte så farligt, men andra var ett gränsfall. Därför snabbade vi på ganska mycket då vi väl kommit fram så att vi skulle kunna komma igenom igen innan det blev ännu värre.

Saknar lilla Moa!

Hoppas så att hon har det bra nu <3

Hade nog tänkt skriva mer i mitt senaste inlägg, men kom av mig ganska rejält då Fredrik ringde svärföräldrarna och vi fick veta att deras äldsta hund, älskade Moa, kommer få somna in imorgon =(! De upptäckte att något var fel häromveckan då hon hade gått ner sex kg och drack enorma mängder vatten.


Första misstanken var urinvägsinflammtion, men det visade sig istället vara diabetes vilket skulle innebära tre sprutor om dagen i kombination med ett flertal andra problem. Det skulle nog bli för jobbigt för henne. Hon är trots allt tolv år gammal och redan varit igenom en del.


Men det känns så klart ändå oerhört tungt. Lilla Moa som alltid varit så lugn, snäll och trygg. Det kommer bli oerhört tomt efter henne.


Vi kommer sakna dig gumman!!! <3

Väldigt ofta här i livet blir man besviken. Ja det är en väldigt pessimistisk början, men det är ju ett faktum. Självklart händer det mycket roligt och positivt genom livet också, men det här inlägget ägnas åt besvikelserna.


Framförallt förstår jag inte att jag fortfarande blir förvånad över hur dåliga folk är på att ställa upp när det behövs. För mig är det en självklarhet att ställa upp för mina medmänniskor så långt det går. Men det är uppenbart att så inte är fallet för många.


Jag önskar att jag kunde skita i det mer och jag önskar att jag själv kunde sluta ställa upp så mycket för alla andra. Jag vill absolut inte ställa upp mindre för mina nära vänner, men mindre för sådana i bekantskapskretsen. Det är ju verkligen värdelöst att ödsla en massa tid och energi på dem som jag inte får något tillbaks från.


Men jag är den jag är och har inte lyckats ändra på mig under 32 år så risken är väl inte så stor. Vi får väl se.

Ok, Leo är inte bara jobbig. Han är också jätteduktig och supersöt ;)


Imorse sa han att han inte ville till dagis och han ville stanna hemma. Jag förklarade att mamma och pappa måste till jobbet och att dagis ju är hans jobb. Till slut gick han ganska glatt mot bilen med nappen i munnen, snutten under armen och en liten traktor i ena handen. När vi kom fram till dagis fick han gömma sin traktor i mittkonsolen, vilket han verkade tycka var en väldigt bra idé. Sen satte vi oss i ett av fönstren och tittade efter sopbilen som vi hade åkt förbi på vägen. Efter bara en liten stund sa han "jag vill vinka i detta fönstret". Sen vinkade han så glatt och gav mig slängkyssar. Jag tycker det är ganska imponerande för en liten 2.5 åring att gå från den ynkliga lilla killen som bara vill vara hemma till att vinka glatt och acceptera att mamma måste jobba.


Vidare är det mycket nu när han kommer fram till en när man håller på med något och säger "vad du göööör?" och "Leo hjälpa". Mycket sött!


Framåt kvällen smälter ens hjärta också då han säger "mammas tur att natta?" och tittar förväntansfullt upp på mig. "ja, ikväll är det mammas tur att natta" och han skiner upp som en liten sol. De sista kvällarna har han också konstaterat "sista sagan. Sen lägger jag mig" *S* Han börjar bli luttrad den lilla killen.

Aaaarrrghhhh.... Nu vill jag börja få klart julklapparna!! Men det står relativt tomt i hövve på mig. Någon julklapp fick vi köpt redan för flera månader sen, men där är ju mycket kvar.


En tuff nöt jag hade var dock mannen min och den har jag åtminstone löst. Hoppas nu bara allt klaffar som det ska.


En väldigt bra idé vore att utnyttja någon eller några av de underbara bilder som min kära Anna tagit på Leo! Frågan är bara vad och hur? Känns inte som att det är ett läge att göra ett album. Och jag vill ju göra genomtänkta saker.

Många tycker nog inte om detta inlägget. Om jag nosar på detta ämne högt hör man gärna tex "tycker du att det är jobbigt nu ska du bara vänta till senare i livet" eller "Neeeeej! Passa på att njut istället". Men vi är alla olika och ingen annan kan tala om för mig hur jag ska känna.


Just nu är Leo oerhört mammig i kombination med en hel del trots, vilket gör tillvaron för mig nästan outhärdlig. Speciellt helgerna tycker jag nu är pest och pina. Missförstå mig inte..... självklart älskar jag Leo över allt annat och vill spendera tid med honom, men just nu känner jag mig kvävd nästan hela tiden. Och tiden sniglar sig fram. Jag kan nästan inte vänta tills det är måndag och jag är tillbaks på jobbet igen.


Det kan tyckas att det "bara" är att säga nej och sätta gränser, men då protesterar han ju högljutt i trots. Jag förstår att detta är oundvikligt och att vi ju måste säga nej så att han lär sig. Men jag blir T O K I G på riktigt av allt gnäll! Har vi tagit oss igenom en pärs kan jag tänka för mig själv "Ok, andas nu är det över. Vid nästa utbrott ska jag ha mer tålamod" men efter ca 15 sekunders nytt gnällande tappar jag redan tålamodet igen.


Nedräkningen till nästa helg då han ska till farmor och farfar har börjat!

I torsdags var det ju så dags att bege sig iväg på konferens. Kvällen innan kände jag mig ganska mör då Leos förkylning hade börjat slå klorna i mig. Därför tänkte jag lägga mig ganska tidigt och även ta sovmorgon så att jag skulle vara fräsh inför kvällen i Falkenberg.


Men sådana planer brukar sällan gå i lås. Istället vaknade Leo när jag precis lagt mig. Han var först lite ledsen och ynklig, men när jag gick in till honom eskalerade det bara. När så Fredrik tog över eskalerade det ytterligare och han blev helt och hållet skogstokig. Han lugnade förvisso ner sig efter en stund, men efter det hade jag svårt att somna. Lite senare vaknade jag och låg vaken länge mitt i natten.


Väl på jobbet jobbade vi först någon timme för att vid halv elva sätta oss på bussen. Framme på hotellet imponerade entrén. Lunchen var sådär och väldigt många fick sedan rum med havsutsikt, men inte jag =(. När vi hade ätit följde vi schemat i några timmar. Därefter hade vi två timmar på oss att vila, träna och/eller göra oss iordning.


Då jag inte alls är van vid att dricka längre började jag bli lite lullig redan efter en del cider och välkomstdrinken. Under middagen kom det in mera vin så ni kan ju tänka er att jag blev ganska påverkad. Men trevligt var det. Jag satt väldigt bra och mellan rätterna var det en "trubadur" som faktiskt var väldigt underhållande. När middagen var färdig började musiken spela och jag dansade nästintill nonstop i ett par timmar. Så nu har jag blåsor på tårna och knappt någon röst kvar, men roligt var det.

Jag har under den sista tiden kännt att Leo nog också skulle ha glädje av ett par tofflor, men inte hittat några. Inte förrän i veckan då de helt plötsligt stod framför mig på hyllan.

Behöver jag säga att han blev väldigt förtjust i dem? Han ville genast ha dem på sig och sprang sen runt och klampade med dem =)

Det är mycket nu och jag känner inte att jag har så mycket tid att uppdatera här. Imorgon åker vi dessutom iväg på konferens, vilket gör att det ska packas en del idag.


Men under helgen hoppas jag kunna komma med lite info om hur konferensen var, bilder på Leos nya tofflor mm =)

"Jag vill...."
"NEEEEEEEJ jag ville INTE"


Ungefär så låter det hemma hos oss. Heeela tiden. Är det något som går mig på nerverna så är det detta evinnerliga gnäll. Jag känner att jag befinner mig bristningsgränsen.


Jag bara måste få till två till tre träningspass under de kommande dagarna så att jag får ur mig negativ energi! För på torsdag bär det av neråt Falkenberg med jobbet då vi ska ha utvecklingsseminarium under ett dygn. Ska bli skönt att få bo borta en natt och jag planerar att ha roligt! Så det så!

Vet ni vad.....? Efter ungefär tio år som trogen medlem, anställd och sen medlem igen på SATS har jag nu bestämt mig för att byta gym! Jag trivs på SATS och det känns som "hemma", men det är inte samma sak sedan de la ner "mitt" center och sedan dess har det verkligen inte funkat ordentligt då jag inte har något center riktigt nära.


Så nu har jag siktet inställt på Sportlife. Framförallt då de har ett center tre minuter från jobbet, två center i Kungälv, ett vid Stigs Center och ytterligare ett vid Backaplan. För er som inte är så bekanta med Göteborg kan jag berätta att alla dessa center alltså ligger runt fem till tio minuters körväg från mig.


Detta är en förutsättning just nu för att träningen ska bli av. Det kan och får inte bli ett alltför stort projekt när man ska iväg. Men när jag nu kan träna innan jobbet och så gott som vara framme vid jobbet redan känns det som att jag kommer kunna spara en hel del tid. Den anläggningen öppnar dessutom kl 5 så jag slipper stå och hänga på låset 6.30.


OCH.... nu när vintern är här och man blir vit och degig så kan jag sola =) Nope, jag vet att det inte är nyttigt, men jag skiter faktiskt i det. Så ofta solar jag ändå inte. Ett par gånger under vinterhalvåret tycker jag inte är så farligt.


En nackdel är att jag inte har så höga förhoppningar om barnpassningen, å andra sidan är det väldigt sällan som Leo är med på gymmet längre.
Bytet är inte gjort än, men planeras till helgen

Blir helt galen på Leo just nu! Han baaaara gnäller och surar. Det är väldigt mycket "dumma dig" och "dumma pappa". Vi säger hela tiden till honom på skarpen att man inte får säga så, och uppmanar honom till att be om ursäkt, vilket han vägrar.


Minsta lilla vi säger till honom att han inte får göra något så blir han sur. Även om det är första gången han ber om något kommer det direkt ut som surt gnäll. Är det något jag verkligen är allergisk mot så är det detta evinnerliga gnäll och sura miner. Redan efter två minuter känner jag irritationen och ilskan växa inom mig. Om han ska hålla på så här rymmer jag nog ta mig tusan till skogs! Börjar mer och mer se fram emot nästa vecka då vi ska iväg med jobbet på utvecklingsseminarium i ett dygn.

Nuvarande boken som jag läser heter "Monster" och tar upp fem väl kända serimördare. Jag är väl en av de få i min umgängeskrets som gillar den här typen av böcker, men är ni som jag fascinerad av den här sortens människor och historier är den ett hett tips.


Det är skrämmande att läsa om vad de här sjuka människorna är kapabla till att göra, men något som jag ser som ännu mer störande är alla andra "vanliga" människor som börjar skriva en massa brev, hälsar på och uppvaktar dem där de sitter i fängelset.


Det verkar ju inte heller vara helt ovanligt med tokigt kvinnfolk med barn som söker sig till sådana här nut jobs. Man har väl för tusan ett ansvar som förälder att se till att barnen INTE kommer i kontakt med sådana sjuka människor. Jag kan inte för mitt liv förstå hur man självmant (och som förälder) kan söka upp en person som man vet mördat människor och barn. Alla sunda människor springer väl så långt han/hon kan åt andra hållet, eller?


Åtminstone som det framställs i boken är det otroligt mycket fanletters mm som de här mördarna får. Vad säger det egentligen om det samhälle vi lever i??

Jag kan fortfarande ha ett viss behov av att hävda mig och bevisa att jag är bra på jobbet. Något av det jobbigaste i vårt jobb är att hitta akter som har en tendens att alltid försvinna. Det finns tusen ställen att leta på och det är ju måånga kockar i samma soppa och därmed svårt att veta hur tidigare inblandade tänkt.


Idag sattes jag lite på prov då en av tjejjerna bad mig kolla på fyra saknade akter. Hon hade letat och letat och kände att hon nu behövde ett par nya ögon, vilket ibland kan hjälpa.


Min första tanke gick i stil med "ok, om inte du har hittat dem lär ju inte jag göra det, men men... får väl ta mig en titt på sakens skull". Så satte jag igång. Jag blev väldigt glad när jag plötsligt hittade en av dem. Då hade jag iaf kunnat hjälpa till litegrann. Efter en stunds huvudbry hittade jag ännu en. Slutresultatet blev tre funna akter av fyra, vilket jag är supernöjd med =)