vagenmotdromtillvaron

Så vad handlar detta brutalt ärliga inlägg om? Mammarollen.

Nu har jag varit mamma i 1,5 år och jag har nog fortfarande inte vant mig. Herregud, jag trodde ingen kunde skapa en så söt unge som Leo, men faktum är att jag fortfarande sörjer mitt tidigare självständiga liv. Jag känner mig inte alls road av att åsidosätta mig själv så mycket hela tiden. Nej, jag kan inte påstå att jag ångrar Leo. Han är ju underbar! Barn är ju en slags social investering i framtiden och jag tror jag hade ångrat mig som äldre om jag aldrig hade skaffat några barn, men det behöver inte betyda att jag älskar varenda minut av småbarnsåren. Jag inbillar mig att jag kommer trivas mer och mer som förälder ju äldre han/barnen blir.

Jag vet hur orättvisa dessa känslor är gentemot alla dem som inte kan få barn!! Det finns ju så många par där ute vars högsta önskan är att få barn. Och här sitter jag, som till att börja med, hade ganska lätt för att bli gravid och för det andra nu inte njuter varenda dag av att få vara förälder. Det är verkligen orättvist!! Men tyvärr är det väl så livet ser ut och kanske har jag inte vett nog att uppskatta fullt ut vad jag faktiskt har?

För mig låter det helt otroligt med alla mammor som påstår att de älskar att vara mammor, att de inte skulle kunna tänka sig att gå tillbaks till tiden innan barn, de vill bara vara med sina barn hela tiden etc etc. Jag känner inte alls så och jag vet att jag inte är helt ensam, men det vore skönt om fler hade vågat "träda fram". Det är ändå ganska "fula" känslor och tankar.

Alla dessa känslor rivs i regel upp efter en sådan här barnfri helg. Då får jag en smak på mitt gamla liv och hamnar då i början av veckan i en ny slags sorgeperiod.

Jag vill egentligen inte ha mer sagt med det här inlägget än att vara ärlig och dela med mig. Om fler hade varit det hade dessa känslor och tankar kanske inte varit lika fula. Kärlek är trots allt inte helt okomplicerad.