vagenmotdromtillvaron

Jag har ett tag gått och finurlat på ett inlägg där jag vill hylla mina vänner. Det figurerar ju en del olika så kallade "blog awards", vilket är en god tanke. Måste onekligen kännas väldigt bra att få sin blogg uppmärksammad genom ett sådant "pris".

Dock känns det viktigare för mig att ägna ett inlägg åt mina vänner som betyder så otroligt mycket för mig. I perioder kan man ta dem lite för givet, men så plötsligt kommer det perioder i ens liv där man blir överväldigad över hur mycket de ställer upp och vad de faktiskt har för betydelse i mitt liv.

Jane: Vi har kännt varann och varit vänner sedan hon började i vår klass i femman. Vi var elva år och har därmed kännt varann i 20 år!!! Självklart har vi gått igenom en del under alla dessa år. Det började med att jag fick henne påkörd ganska omgående efter att vår vänskap inletts, vilket var ruskigt läskigt för oss båda. Men med änglavakt blev det bara ett par skrubbsår. Vidare har det varit en hel del vilda fester, kärlekstrassel och mindre "slagsmål". Vår vänskap har överlevt min flytt till USA och min flytt till Göteborg. Den har överlevt att hon skaffade barn och jag förblev singel och utan barn. Den överlever lite längre perioder då vi inte pratar lika mycket. Ja, jag är helt övertygad om att den kommer överleva allt!! Hon är en sådan person som skulle släppa allt på en sekund (vilket hon också har gjort!) och komma på två röda om så behövs. Hennes hem är som mitt andra hem där många sköna timmar har spenderats. Jag kan prata med henne om allt och jag tror faktiskt hon vet i stort sett allt som finns att veta om mig, iaf allt som är någorlunda värt att veta.

Just nu håller hon på att förändra sitt liv genom att ha sagt upp sig från sitt fasta arbete och skola om sig, vilket hon gör med bravur!! Hon måste ha funnit sitt sanna kall och jag är sååå otroligt glad för hennes skull!

Tove: En av de första gångerna vi träffades var vi ca ett - två år gamla och "playdaten" avslutades tvärt då Tove stack sig på ett plockepinn och inte kunde sluta gråta ;). Sen hamnade vi i samma klass och under många år i skolan umgicks vi inte något nämnvärt. Det var, som jag minns det, först under högstadiet som vi "återfann" varann igen. Och sedan dess har vi väl varit nästan oskiljaktiga. Vår relation har varit desto mer turbulent med en del småtjaffs och framförallt en gång trodde jag faktiskt att jag hade förlorat henne =(. Det var helt mitt egna fel då jag gick på en nit och utelämnade Tove, vilket vi hade kommit överrens om på förhand att inte göra. Jaja, på nåååågon jäkla vänster fick jag henne att förlåta mig och tro mig, jag har lärt mig av mitt misstag.

Tove och jag är också dem som haft väldigt liknande smak då det gäller killar, vilket också lett till en del trubbel. Men det känns trots allt att vi har en väldigt öppen och ärlig relation! Vi kan säga även jobbiga saker till varann och vi gräver gärna på djupet.

I somras unnade vi oss ett dygn på spa, vilket gick alldeles för fort. Det var så skönt att få den kvalitetstiden och ta igen lite "snacka-skit-tid". Förhoppningsvis lyckas vi göra detta till en årlig tradition! I maj är det dags för bröllop och då är jag en av tärnorna, vilket känns sååååå spännande, ärofyllt och roligt!

Linda G/A: Linda lärde jag känna då jag flyttat upp till Göteborg och började på Göteborgs universitet. Mitt första minne av Linda var under en av de första dagarna då vår "klass" skulle ut och vandra en dag och lära känna varann en aning. Vi pratade egentligen inte jättemycket (har jag för mig), men jag hann tänka "hon verkar väldigt trevlig, i henne finns kanske en vän?". Hon hade tydligen varit förundrad över att jag gick med väskan över högeraxeln heeela vägen ;).

Under de kommande tre åren höll vi ihop hyfsat, men det är först nu på senare tid, som vi verkligen funnit varann. Jag tror att vi successivt märkt mycket likheter oss emellan (märk bara att vi lyckades välja samma bröllopsdag samt skaffade barn samma år) och vi kan verkligen prata om allt.

Under de senaste två åren har vi försökt träffas relativt regelbundet och tydligen har vi inte tiden på vår sida då tiden bara försvinner när vi umgås. Men trots att vi inte har tjugo år bakom oss, känns det onekligen som att vi umgås helt kravlöst och för att vi båda vill. Vad jag också vill trycka på här är att det inte heller krävs tjugo år i bagaget för att verkligen ställa upp när det gäller. Gång på gång har Linda visat på detta.

En riktigt låg tidpunkt för mig var i våras då Leo var magsjuk. Lagom till att jag fick samma magsjuka började vi märka att Leo började bli alldeles för hängig så under tiden jag låg hemma själv och kräktes upp lungorna åkte Leo och F till sjukhuset där lilleman fick dropp. Det kändes fruktansvärt att vara kvar hemma under tiden Leo var så dålig. Samma dag skulle jag ha hämtat en klänning jag hängt undan, vilket ju är en petitess i sammanhanget iofs. Men jag visste ju att Leo inte var döende precis och klänningen hade jag stora förhoppningar på så jag ringde Linda och frågade om hon kunde hämta ut den, vilket hon utan att tveka gjorde. Hon erbjöd sig även komma med mat och annat som behövdes. Det betydde verkligen så mycket för mig och jag kände mig så trygg i att hon fanns där. Vidare har hon funnits där för mig som ett enorm stöd i mitt jobbsökeri. Hon har fått traggla sig igenom mitt cv och ett antal personliga brev. Hon har bjudit på en massa goda luncher och är så inspirerande med stil, mat och bakning!

Eva: Bland hästskiten under sommartid lärde vi känna varann. Jag var där året runt med min älskade Colombine och Eva hyrde häst sommartid som hon stallade upp i samma stall. Jag kommer nog inte ens ihåg hur vi började prata med varann, men det utvecklades mer och mer. Eva är en person som jag beundrar såå mycket. Hon är vacker både på insida och utsida, smart som fasen, stark(!!!!!) och omtänksam. Vi träffas inte så ofta och har inte gjort så under de senaste åren. Det har försvårat för oss att vi bott i USA, England, Tyskland, Göteborg, Lund osv. Men vi håller fortfarande kontakten mer eller mindre i perioder. Men det är skitsamma! För jag finns här för henne och tvärtom!

Ett riktigt kärt "Eva-minne" var när jag hälsade på henne i England. Omständigheterna var väl eg sådär då hon var riktigt ledsen över sk kompisar där som hade varit taskiga. Men förhoppningsvis var det just därför så väl time'at. Den veckan var såå otroligt mysig! Jag har nästan aldrig varit så sjuk som jag var då, men jag minns fortfarande Birmingham, Stratford upon avon och Warwick castle, med tillhörande medeltida show, med värme!

Just nu befinner hon sig än en gång i England och jag är till hundra procent inställd på att få till ännu ett besök under våren.

Linda J: Ojojoj.... skitungarna i stallet! Linda och jag skötte hästarna, Jack och Kir, på ridskolan som stod uppstallade brevid varann den sommaren. Jag tror jag först la märke till Linda pga hennes söta Jack russel, vid namn Ruth. Ruth, som jag senare skulle märka, var en mycket speciellt ung dam med ett jäkla temperament. När ridskolehästarna så flyttade in till stan igen framåt hösten visade det sig att vi båda fixat nya sköthästar (privat den här gången) i samma stall och vårt umgänge var så ritat i stjärnorna.

Så fort jag fick tillåtelse att rida ut med Colombine var Linda och Nappe dem jag red ut först med. Och vad hände? Collis stack/skenade med mig! Hände detta bara en gång? Guud näe! Under ett bra tag framöver stack Collis varje gång med mig. Och vad gjorde Linda? Skrattade! Så mycket att hon nästan trillade av Nappe.

Bortsett från detta upptog vi gången med våra hästar då vi borstade i timmar, vi klädde ut våra hästar vid påsk och jul, vi hade födelsedagskalas för hästarna, vi hämnades på orättvisa tanter i stallet och så var det mycket Ruth så klart. Ruthan som morrandes slängdes in i en box. Ruth som badade i vattenhindret under agilitytävlingen. Ruth som åkte i cykelkorgen till och från stallet. Och lilla Ruthan som kunde trix såsom "har du loppa på nosen" och därmed kliade sig med tassen över nosen.

En annan beundransvärd sak med Linda.... Hon läste två år över mig och gick därför in för att lära mig tyska. Därför satt vi hur många timmar som helst i foderladan i stallet där hon fick mig att läsa högt ur hennes tyskaböcker. Jag fick skriftliga prov som skulle skrivas under av mina föräldrar. Och en hel del läxor. Tack vare Linda, kunde jag grunderna skitbra då det väl var dags att börja i min riktiga tyskaklass. Detta gjorde att den annars så stränga tyska läraren fick ett väldigt gott öga till mig. Hon trodde ju att jag var värsta pluggisen ;)

Även Linda är en av dem vänner som jag verkligen kan prata om allt med! Vi träffades i somras efter dryga två år, men allt var precis som vanligt. Vi fick ett par riktigt sköna dagar då vi iaf till viss del kunde ta igen lite förlorad tid =)

Anna: Anna är också en av mina senare tillkomna vänner, men ack så kär!! Hon har också visat sig vara en sann vän som ställer upp i vått och torrt. Hon var en av dem som lyckades lura mig totalt och drog med mig ner till föräldrarna för möhippa!!! Jag hade aldrig gissat att hon skulle vara så insyltad eller så bra skådespelare!

Under tidigare nämnda magsjuka-period var hon också den som lämnade en matkasse utanför dörren och sprang ;) <3!

Vi har tagit åtskilliga promenader där vi pratat av oss om allt! En annan riktigt bra sak med henne..... Hon bor typ fem minuter från mig ;)!!!!

Ordningen på denna presentation har ingenting med värdet på mina vänner att göra! Alla är lika värdefulla för mig och ni betyder alla så otroligt mycket för mig. Ni har olika egenskaper och kvaliteter och kan uppfylla olika saker i mitt liv, men ni är likväl väldigt viktiga! Jag önskar ibland att ni alla kunde bo närmre (Anna bor ju iofs redan nära så det är ok ;) ) samtidigt känner jag mig väldigt trygg i att ni finns kvar även om vi bor i olika världsdelar.