vagenmotdromtillvaron

Jösses.... jag är så förtvivlatt trött oftast att jag knappt ens orkat tänka på bloggen. Jag sätter igång datorn, kollar min mail och scannar av lite här och där men sen är jag oftast för trött så stänger ganska snart ner den igen.

MEN imorgon kör vi ut vår älskade guldklimp till farmor och farfar och på Måndag morgon kl 9 lyfter vårt plan som ska ta oss till Kanarieöarna! Det ska bli underbart skönt och jag hoppas att vi kommer tillbaks ordentligt utvilade!

Men vi klommer sakna vår älskling något otroligt!

Vad är det egentligen för fel på en? I söndags fick jag en ljuvlig sovmorgon. Vaknade vid 9.30 och strax därefter begav sig Leo med pappa till "vårt" nyöppnade lekland.


När de var utanför dörren var det dags för mig att dansa på borden och jag satte på mig träningskläderna och begav mig ut i spåret. En bit från hemmet sprang jag (bokstavligt talat ;) ) på en av mina mamma-vänner som var ute och strosade med sin man och dotter.


De berömde mig för att jag var ute och vad gör jag? Förminskar prestationen genom att säga en massa "äsch" osv. Mycket sådana yttrande från min sida kan grunda sig i att jag gärna jämför mig med andra och att jag i det här fallet resonerar ungefär som "äsch, men jag kan inte springa en hel mil så då är jag ju inte så duktig".


Men vi måste alla börja någonstans och jag hinner aldrig komma igång så mycket då mina knän krånglar väldigt mycket. Men varför kan jag bara inte erkänna för mig själv att nog fan är jag duktig som ger mig ut. Oavsett vilka nivåer man nått och hur långt jag kommit med min träning!


Jag blev faktiskt ganska förbannad på mig själv senare när jag tänkte efter!

Nu laddas det för fulla muggar.


Jag har ju spenderat en del tid i gymmet de senaste veckorna för att försöka komma igång på allvar. Jag har även lagt upp en plan för tiden innan vi åker till Kanarieöarna. Enligt denna plan har jag en "träningspeak" kommande vecka, vilket innebär att jag ska träna ännu mer.


Planen ser ut som följer:

Måndag: ca 5.30-7.00 kondition
16.30-17.30 Body Pump


Tisdag: Powerwalk


Onsdag: 5.30-7.00 kondition + styrketräning
16.30 - 17.00 spinning + ev löpning (om knäna håller)


Torsdag: Vila


Fredag: 5.30 - 7.00 kondition + styrka
16.15-17 kondition


Detta är som sagt en peak under enbart denna veckan. Jag tror att åtminstone jag kan behöva utmana mig själv mer och jag har med vilje planerat in denna tuffare vecka två veckor innan vi åker så att jag nästa vecka kan ta det aningens lugnare igen och återhämta mig lite.


Under veckan som vi är borta har jag också en ambition om att vara aktiv. Om det går att bada i poolen vill jag simma längder och på de oändliga stränderna planerar jag att gå och jogga för att bara få tid till mig själv. Jag kommer fortfarande att han plenty off time att sova, läsa och vila =)

Imorse var det dags för mig och Leo att ta sig till BVC för 2,5 år kontrollen. Jag var lite nervös för om hur han skulle reagera på Marianne, sköterskan, då han är så ofantligt rädd för läkare och hur det skulle gå att mäta och väga honom.


Men jag berättade för honom att vi skulle träffa Marianne och göra en massa roligt. "Var är Majann?" frågade han så hela vägen till BVC. Väl på plats var han superduktig. Vi fick mäta honom (98cm) och väga honom (15,2 kg) utan några som helst protester. Sen satte vi oss ner och han skulle svara på frågor och visa på att han kunde ord som hund, ko, docka, sked, tallrik osv. Hon kollade även om han kunde olika prepositioner. Behöver jag säga att han fick största godkända stämpeln i rompan?


Tyvärr glömde jag bort att berätta att han kan räkna till femton, läsa "staden", snart skriva "traktor" osv. Men man kanske inte ska bli ännu mer odräglig ;)?

Den sista tiden har varit extremt tuff på jobbet. Vi har släpat efter något kopiöst och jag har jobbat för två nästan nonstop. Flexkontot har rusat upp och nu sprängt 30h's gränsen, mycket av fikastunderna har prioriterats bort och luncher hållts korta.


Förutom detta försöker jag nu ta tag i träningen igen då jag i skrivande stund äntligen är frisk. Men så mycket tid för det finns det egentligen inte, vilket gör att jag går upp vid 4.30-5.00 för att träna innan jobbet.


Men nu ser jag ljuset i tunneln. Arbetsbelastningen på jobbet är ju något som bara måste lägga sig allteftersom och nu har vi dessutom en resa inbokad. Nedräkningen är påbörjad! Måndagen den 30/1 åker jag och Fredrik (ja, lilleman får faktiskt stanna hemma hos farmor och farfar) till Fuertoventura, Kanarieöarna.

Ok, vi byter ämne...


Igår när jag skulle lämna Leo på dagis sa han själv flera gånger på väg till dagis "jag behöver vara där", men väl på plats blev han lite blyg och mammig och sa att han ville vänta lite. Han ville alltså ha lite mer tid med mig innan jag gick.


Ok, vi satte oss borta vid fönstret för att titta på bilar och bussar. Jag nämnde någon om att jag snart behövde gå varpå han upprepade att han ville vänta lite. Jag och Fredrik har börjat ge honom tid på morgonen istället för att knuffa in honom genom dörren och springa iväg (vi har aldrig gjort det så brutalt heller förvisso, men ni fattar) och lämningarna går numera skitbra iom det.


Därför höll jag mig lugn lite till. Vad tusan gör några minuter till om hundra år. Ganska snart reste han sig ur mitt knä och sa "nu kan du gå". Min duktiga lilla kille! Och så pussades och kramades vi. När jag började gå mot hallen vinkade jag och sa "hej då gubben! Ha nu så roligt" varpå han svarar "Hej då guu..bb... gumman! Ha så roligt"


Hjärtat svämmar över vid sådana tillfällen!

Just nu känns det mörkt. Mycket är bra i mitt liv, det är inte det utan på det stora hela. Världen känns som full av idioter!


Folk mördas till höger och vänster, barn misshandlas och våldtas, något jävla pucko till mamma ammar sitt barn medans hon kör bil, en annan ställer upp sin treåring brevid en tiger som så klart hugger tag i ungen som därmed får hjärnskador osv osv.


Har folk inga hjärnceller kvar? Är det ingen som tänker efter längre?


Jag tycker det är riktigt jäkla skrämmande och blir heligt förbannad. Tyvärr kan man väl inte göra så mycket åt saken dock. Nackskott är väl uteslutet?!

Usch... får alldeles ont i magen. Leo var på fruktansvärt humör nu. Nattningen låter "spännande" med traktorer som flyger, en massa stampande i golvet och ett och annat "NEJ!". Han är så totalt utmattad/trött och bad själv om att få bli nattad redan 18.30.


Humöret hjälps ju genom att just lägga honom. Värre är att jag nu tycker att han låter värre igen med mycket hosta och väldigt snuvig. Det är just detta som ger mig magontet. Vi har redan haft tuffa nätter i veckan och sömnbristen finns hos oss alla.


Med extrema mänger på jobbet, förkylning, enorm herpesattack, julstress, sömnbrist mm vet jag inte hur mycket mer jag orkar.

Idag var det lussefirande på dagis. Jag kände mig mer och mer tveksam när jag väl satt där. Barnen är för sjuttsingen bara två och ett halvt och så ska vi tvinga på dem läskiga lucior, sång och uppträdanden. Stressade föräldrar sprang omkring med olika tomtedressar i högsta hugg som skulle sättas på barnen, barnen grät och en viss rutin skulle följas.


Leo verkade vara ok under tiden de gömde sig för oss föräldrar. Sen kröp han med tillsammans med alla andra barn då de skulle göras entré. När han väl fick syn på oss blev han jätteglad och kastade sig i min famn och på två sekunder kände han hur trött han var så han konstaterade direkt "nu går vi hem". Vi fick börja muta honom med fikat som vi hade tagit med oss. Han förstod inte alls varför vi var tvugna att stanna kvar där och jag började starkt ifrågasätta vad vi håller på med.


Varför ska vi tvinga på barnen alla dessa rutiner?? Det är en sak att vi kan tycka det är mysigt, men kanske inte för de allra minsta barnen. Just nu känner jag mig tom tveksam till tomten. Vad tusan ska han komma och skrämmas för?? För att vi vuxna bestämt att han kommer till alla barn?


Hmmm... just nu tycker jag inte att vi är kloka i huvudet!

Igår när vi kom hem från dagis hörde vi en katt jama. Leo blev alldeles till sig "vill klappa katten! Kissekissekiss" Men den satt som förstenad på grannens altan och vi tänkte precis börja gå runt för att ringa på och nämna för grannen att de hade en katt som verkade olycklig när den smög sig ut ur buskarna. Alltså var den rädd för oss.


Jag började få en idé om att stackarn kanske var rädd, men hungrig, kanske tom skadad. Därför frågade jag Leo om vi skulle ge katten lite mat. Plötsligt blev allt ännu mer spännande. Sagt och gjort, vi gick in och tinade några köttbullar och begav oss sen ut igen. Katten hade nu flyttat till en annan granne och satt på deras uppfart och jamade.


När den såg vår skål anade den väl vad som var på g och kom springande. Leo jublade medans katten åt "han äääter köttbullarna" När den väl ätit upp vågade den sig också fram till oss och strök sig, spann och "tackade" för maten. När Leo stod med händerna lite upphöjda och tittade förtjust på katten så ställde den sig upp på bakbenen för att kunna sträcka sig upp och stryka sig mot hans händer. Hans respons på detta var "lugna dig!" Hahaha han är nog lite van vid fasters småhundar som kan hoppa lite lätt.

Ledsen, ledsen... ledsen nästan jämt

En hel del klagar på vädret som är nu, men jag måste säga att jag njuter hela tiden, varje dag!! Jag tycker det är fantastiskt skönt att slippa kylan, snön, frost på bilen och allt det där. Jag hoppas så innerligt att det fortsätter så här tills våren kommer!!


Ett störande moment just nu är dock UPS. Jag har aldrig haft kontakt med dem tidigare och trodde nog att de skulle vara bra då det är ett så stort företag. Nu har jag köpt en julklapp till min kära make som väl nog får erkännas är den viktigaste klappen i år. Denna skulle levereras av UPS.


Första försöker gjordes i fredags. Om jag har förstått det rätt ska de vid varje misslyckat försök lämna en lapp. Detta gjordes inte. I måndags försökte dem igen och jag fick per mail veta att det inte gått då jag ju var på jobbet. Jag ringde då upp dem och vi kom överrens om att de skulle lämna hos min granne på tisdagen, som ändå skulle vara hemma hela dagen. Den här gången hade de iaf lämnat den där lappen. Under eftermiddagen igår får jag så ett nytt felmeddelande. Ringde upp dem på nytt och frågade vad det är som händer. Svaret blev att budkillen inte hade hittat min granne. Men hallå.... hon bor ett par meter från mig! Kändes extremt klantigt.


Nya överenskommelsen blev att de skulle göra ett nytt försök att leverera till grannen idag och så skulle de ringa till mig ungefär en halvtimme innan. Därför tog jag bilen till jobbet idag då jag visste att grannen inte hade tid att sitta hemma hela dagen så om UPS skulle ringa vid en tid som jag visste att de inte skulle kunna leverera så skulle jag kunna sätta mig i bilen och möta upp budkillen hemma. Men ingen ringde på hela dagen så vid 16 ringde jag dem IGEN och frågade vad de sysslade med. Svaret blev att budskapet hade inte gått fram så paketet hade stannat kvar i deras lager hela dagen. Jösses, vad trött jag blir!! Hur j*kla svårt kan det vara??


Nu började jag fräsa ifrån ordentligt så nya planen är att de levererar till mig på jobbet imorgon. Vi får väl se om han verkligen klarar av att hitta till stora polishuset på Skånegatan?! Vågar inte tro på något förrän jag har paketet i handen.

Jaha... så börjas det. När jag kom hem idag började Leo ganska omgående berätta att alla kompisar minsann hade bebisar hemma. Jag frågade honom om han också ville ha en lillebror eller lillasyster varpå han svarade "jaaaaaaaa". Hmm... han fattar nog inte vad han ber om! Jag tror inte hans kompisar berättat om hur jobbigt det kan vara och hur mycket bebisar låter. Men sött när han ber om det iaf och jag tror faktiskt att han skulle bli en ganska snäll och duktig storebror.

Jaha, så var denna lugna och sköna helg över. Leo har varit hos farmor och farfar och levt loppan. Jag och Fredrik har inte gjort något speciellt, men handlat lite julklappar, sovit, hyrt lite filmer och myst.


Så vitt jag vet har Leo haft det lika bra som vanligt på landet. Han brukar ta rejäla sovmorgnar där. I helgen sov han tydligen till 8.30 respektive 7.45. Varför han inte kan göra det hemma förstår jag verkligen inte. I och för sig går det åt mycket energi åt att busa med farfar, men att det resulterar i såå stor skillnad?


Att ta oss ut till Orust var ett smärre äventyr i stormen. På radion hörde vi att Älsvborgsbron var avstängd och det är ju en del broar för att komma ut till Orust också, men som tur var var de fortfarande öppna. När vi sen började närma oss var vägen översvämmad på två ställen. På första stället var det inte så farligt, men andra var ett gränsfall. Därför snabbade vi på ganska mycket då vi väl kommit fram så att vi skulle kunna komma igenom igen innan det blev ännu värre.