vagenmotdromtillvaron

Ok, vi byter ämne...


Igår när jag skulle lämna Leo på dagis sa han själv flera gånger på väg till dagis "jag behöver vara där", men väl på plats blev han lite blyg och mammig och sa att han ville vänta lite. Han ville alltså ha lite mer tid med mig innan jag gick.


Ok, vi satte oss borta vid fönstret för att titta på bilar och bussar. Jag nämnde någon om att jag snart behövde gå varpå han upprepade att han ville vänta lite. Jag och Fredrik har börjat ge honom tid på morgonen istället för att knuffa in honom genom dörren och springa iväg (vi har aldrig gjort det så brutalt heller förvisso, men ni fattar) och lämningarna går numera skitbra iom det.


Därför höll jag mig lugn lite till. Vad tusan gör några minuter till om hundra år. Ganska snart reste han sig ur mitt knä och sa "nu kan du gå". Min duktiga lilla kille! Och så pussades och kramades vi. När jag började gå mot hallen vinkade jag och sa "hej då gubben! Ha nu så roligt" varpå han svarar "Hej då guu..bb... gumman! Ha så roligt"


Hjärtat svämmar över vid sådana tillfällen!