Sorg
Idag har jag klarat av första dagen på min sista vecka på Åklagarmyndigheten, vilket känns overkligt och fruktansvärt tråkigt.
Jag har i mina dagar provat på en del olika jobb. Den elaka delen av mig själv kan en dålig dag kritisera mig själv och tycka "jaha, 32 år gammal och du har inte kommit någon vart överhuvudtaget. Ingen karriär och bara haft skitjobb enbart i syfte att tjäna pengar och överleva".
Men faktum är att alla jobb verkligen ger en erfarenhet. Nej, jag har inte skapat mig en "karriär" som en del andra. Men jag har lärt mig mycket genom de resor och de arbeten som jag haft. Dessutom tror jag, men handen på hjärtat, att stallet från unga år verkligen har lärt mig att kavla upp ärmarna och vant mig vid hårt arbete utan att gnälla.
Vad jag kan minnas av de arbetsplatser jag haft har jag i huvudsak gått dit för att jag varit tvungen och jag har sällan tyckt att det varit roligt. Jo, vissa delar och en del dagar som receptionist kunde vara roligt, men även där var det en hel del som kändes jobbigt och "söndagsångesten" infann sig nästan jämt.
Men på Åklagarmyndigheten har allt varit annorlunda. Under ett halvår har jag aldrig känt någon ångest över att gå till jobbet dagen efter. Röda dagar har snarare känts som något negativt istället för tvärtom. Det har sedan tidigt känts helt rätt för mig att vara där. Det känns som att jag kommit hem. Jag visste inte att det kunde kännas så bra på ett arbete.
En del av mig kan tycka det är synd att jag inte kunde komma på tidigare att jag ville jobba som åklagaradministratör. Dock hade det nog varit så att jag tidigare inte hade uppskattat ordentligt samma saker som jag gör idag. Genom de jobb jag haft har jag lärt mig mer om vad jag behöver/ kräver av ett arbete för att trivas. Jag har också lärt mig en hel del om vad jag har rätt till, vilket alltid är viktigt oavsett vilken arbetsplats man befinner sig på.
Men nu har det gått nästan sex månader och min tid går ut på torsdag. Det kommer kännas tungt att gå därifrån då. Framförallt med tanke på att jag vet att jag behövs. Dock tror jag mycket på "ödet" och att det löser sig om det är "meant to be". Om jag känner mig så pass hemma där, de är så nöjda med mig och jag gör jobbet så pass bra så är det säkerligen menat och då ska det lösa sig på något sätt. Hoppet är inte ute än!
Jag har i mina dagar provat på en del olika jobb. Den elaka delen av mig själv kan en dålig dag kritisera mig själv och tycka "jaha, 32 år gammal och du har inte kommit någon vart överhuvudtaget. Ingen karriär och bara haft skitjobb enbart i syfte att tjäna pengar och överleva".
Men faktum är att alla jobb verkligen ger en erfarenhet. Nej, jag har inte skapat mig en "karriär" som en del andra. Men jag har lärt mig mycket genom de resor och de arbeten som jag haft. Dessutom tror jag, men handen på hjärtat, att stallet från unga år verkligen har lärt mig att kavla upp ärmarna och vant mig vid hårt arbete utan att gnälla.
Vad jag kan minnas av de arbetsplatser jag haft har jag i huvudsak gått dit för att jag varit tvungen och jag har sällan tyckt att det varit roligt. Jo, vissa delar och en del dagar som receptionist kunde vara roligt, men även där var det en hel del som kändes jobbigt och "söndagsångesten" infann sig nästan jämt.
Men på Åklagarmyndigheten har allt varit annorlunda. Under ett halvår har jag aldrig känt någon ångest över att gå till jobbet dagen efter. Röda dagar har snarare känts som något negativt istället för tvärtom. Det har sedan tidigt känts helt rätt för mig att vara där. Det känns som att jag kommit hem. Jag visste inte att det kunde kännas så bra på ett arbete.
En del av mig kan tycka det är synd att jag inte kunde komma på tidigare att jag ville jobba som åklagaradministratör. Dock hade det nog varit så att jag tidigare inte hade uppskattat ordentligt samma saker som jag gör idag. Genom de jobb jag haft har jag lärt mig mer om vad jag behöver/ kräver av ett arbete för att trivas. Jag har också lärt mig en hel del om vad jag har rätt till, vilket alltid är viktigt oavsett vilken arbetsplats man befinner sig på.
Men nu har det gått nästan sex månader och min tid går ut på torsdag. Det kommer kännas tungt att gå därifrån då. Framförallt med tanke på att jag vet att jag behövs. Dock tror jag mycket på "ödet" och att det löser sig om det är "meant to be". Om jag känner mig så pass hemma där, de är så nöjda med mig och jag gör jobbet så pass bra så är det säkerligen menat och då ska det lösa sig på något sätt. Hoppet är inte ute än!
Kommentarer
Postat av: Mia Westberg
Hoppas SÅ att du på något sätt ska få en anställning eller förlängning på annat sätt. Det är ändå rätt ovanligt att hitta "hem" på arbetsmarknaden. Och du är inte ensam om att inte skapat dig en "karriär" i 32-års ålder! ;)
Postat av: Caroline
Tack Mia! Ja, de allra flesta har väl ett jobb bara för att ha ett jobb. Om jag hade kunnat få en anställning hade jag varit såå tacksam över att ha hittat så rätt. =)
Trackback
