vagenmotdromtillvaron

Ok, jag får snart döpa om den här bloggen till Leo eller något. Guess what, här kommer ännu mer uppdatering gällande just honom.

Vi har sådan lyx att vi lämnar bort honom till svärföräldrarna en helg i månaden så att jag och F får lite kvalitetstid. Jag tror att det är viktigt för vårt förhållande, sunt för lilleman att tidigt vänja sig vid att bli bortlämnad samt bra för hans förhållande till farmor och farfar. Är det någon som känner honom förutom oss så är det ju just dem.

I alla fall... egentligen var det dags för en sådan helg förra helgen, dvs nyårshelgen. Vi tyckte att det var lite mycket begärt att de skulle behöva vara barnvakter just den helgen så vi sköt på det till denna. Men som ni läst tidigare här i min blogg har han varit sjuk i veckan. Vi bestämde att vi skulle avvakta tills imorse och göra en bedömning då.

Sagt och gjort... efter en riktigt jobbig natt förvisso där han vaknat ca sju gånger, hostat och gråtit så bedömde jag ändå honom som bättre under morgonen. Han hade inte längre feber, log och skrattade (vilket han knappt gjort de senaste dagarna) och kunde leka mycket bättre. Vi ringde därmed svärföräldrarna och la korten på bordet och sa att de själva fick ok'a om han kunde komma ut eller inte. Vi kände att vi med gott samvete kunde skicka iväg honom, men dom måste ju kunna säga nej om det inte känns ok.

Men dom sa ok och vi åkte dit. Han var lite tyst och blyg när vi väl kom fram, vilket inte är så normalt för honom, men han har heller inte sett dem på fem veckor så kanske berodde det på det.

Efter en liten stund åkte vi så hemåt igen, vilket tar ca 45-50 min och efter att ha fixat lite mat hemma så ringer telefonen. Hjärtat stannade nästan när jag såg att det var "svärisarna". Det är inte likt dem att ringa under de här helgerna nämligen. Mycket riktigt var det inte några goda nyheter. De hade tyckt att han var så hängig så de tog tempen på honom som visade sig vara 39.6. Självklart hade jag glömt att packa ner något febernedsättande. Vi bestämde att dom skulle försöka hinna till ett apotek och köpa ipren eller liknande. Men efter ca en kvart ringer dom igen och har då pratat med sjukvårdsupplysningen, vilka hade hört honom i bakgrunden och sagt att det där ska ni definitivt kolla upp, det kan vara lunginflammation!!

Personen på sjukvärdsupplysningen bokade in honom på en mottagning i Kungälv ca en timme och 45 min senare. Vi satte oss direkt i bilen, åkte ut och hämtade Leo som mötte oss i dörren och kastade oss till kliniken. Väl framme i Kungälv prick kl 19.00 då vi hade vår tid, hittar vi inte! Vi snurrar runt, runt, ringer till kliniken som inte svarar, ringer nummerupplysningen som knappt kan läsa av en karta och till slut svärföräldrarna. Samtidigt som jag pratar med K (svärfar) hittar vi till slut det och jag nästan slänger på luren.

Väl inne säger Leo glatt "Heeeeej" till pappa när han kommer in efter oss efter att ha parkerat bilen. Sen säger han "däääääää" och springer bort till lekhörnan där hans bästa vän blir en sån där träleksak med kulor som man för på stänger upp och ner, runt runt osv. Den dög gott ända tills läkaren kom och ropade på oss. Nu är det ju så att Leo, efter alla turer som varit med borrelia, uttorkning och andra förkylningar, är livrädd för läkare. Även detta besök innehöll mycket tårar, men han var ändå trots allt duktig. Vad hon kunde konstatera så har han mycket slem som inte kommer upp, men att det var ok längre ner i lungorna och därmed inte lunginflammation. Hon kollade även hans öron och svalg. Domen blev; ingen öroninflammation, ont i halsen och hostmedicin för hostan. Vi kommer även ge honom lite ipren för att lindra halsontet en aning.

Framåt halv nio var vi så hemma igen med medicin i bagaget. Det var så gott som bums i säng efter att ha fått på honom pyjamas, bytt blöja och i med "drogerna". Någon mer välling ville han inte ha tyvärr, men men...

Under hela den här resan har jag själv känt att jag fått mer och mer ont i halsen och vid det laget vi steg innanför dörren kände jag mig riktigt risig. På grund av det tog jag så tempen när jag hade nattat Leo. Jag har hela dagen "skrutit" om att jag aldrig har feber, men se... NU har jag det *suck*

Jaja, nu ska hela familjen ta det lugnt i två (för min del, tre för Leo och pappa) dagar och sen ska jag jobba... med eller utan feber!