Femåringen i mig
I vissa avseenden är jag tamigtusan inte äldre än fem år. Om jag tex lär känna en ny människa, som är riktigt trevlig kan jag bli nästan "besatt" av den personen. Inte crazy-stalker-besatt alltså, jag kan tygla mig. Men det är ändå femåringens känslor som liksom tar överhanden.
Likadant är det med gamla, befintliga vänner som kanske i sin tur lär känna nya människor. Då känner jag mig lätt övergiven och rädslan för att de nya vännerna ska ersätta mig infinner sig. Det var ju precis så det var i lågstadiet. Det är lätt att bli besviken på sig själv för att man känner så. Det grundar sig så klart i dålig självkänsla och till viss del även dåligt självförtroende. Man kan tycka att man borde ha kommit längre i sin utveckling vid 32 års ålder.
Är jag verkligen ensam om att fortfarande känna så här?
Likadant är det med gamla, befintliga vänner som kanske i sin tur lär känna nya människor. Då känner jag mig lätt övergiven och rädslan för att de nya vännerna ska ersätta mig infinner sig. Det var ju precis så det var i lågstadiet. Det är lätt att bli besviken på sig själv för att man känner så. Det grundar sig så klart i dålig självkänsla och till viss del även dåligt självförtroende. Man kan tycka att man borde ha kommit längre i sin utveckling vid 32 års ålder.
Är jag verkligen ensam om att fortfarande känna så här?
Kommentarer
Trackback
