vagenmotdromtillvaron

Vad är det egentligen för fel på en? I söndags fick jag en ljuvlig sovmorgon. Vaknade vid 9.30 och strax därefter begav sig Leo med pappa till "vårt" nyöppnade lekland.


När de var utanför dörren var det dags för mig att dansa på borden och jag satte på mig träningskläderna och begav mig ut i spåret. En bit från hemmet sprang jag (bokstavligt talat ;) ) på en av mina mamma-vänner som var ute och strosade med sin man och dotter.


De berömde mig för att jag var ute och vad gör jag? Förminskar prestationen genom att säga en massa "äsch" osv. Mycket sådana yttrande från min sida kan grunda sig i att jag gärna jämför mig med andra och att jag i det här fallet resonerar ungefär som "äsch, men jag kan inte springa en hel mil så då är jag ju inte så duktig".


Men vi måste alla börja någonstans och jag hinner aldrig komma igång så mycket då mina knän krånglar väldigt mycket. Men varför kan jag bara inte erkänna för mig själv att nog fan är jag duktig som ger mig ut. Oavsett vilka nivåer man nått och hur långt jag kommit med min träning!


Jag blev faktiskt ganska förbannad på mig själv senare när jag tänkte efter!