vagenmotdromtillvaron

Alla jobb är värdefulla, i allra högsta grad!! Och jag har själv jobbat som städare, nattarbetare, brevbärare, telefonförsäljare etc... Det är inte direkt några "fina" titlar.

Vad jag gillar mest med jobbet som åklagaradministratör är bland annat de normala arbetstiderna, varierade arbetsuppgifterna och att jag har mitt egna rum/min egna vrå. Men jag erkänner att jag även gillar själva titeln "åklagaradministratör". Det låter inte som vilket skitjobb som helst ;)

Idag har varit en väldigt skön dag med sovmorgon, utelek med Leo, veckohandling där vi äntligen fick tag i en sån där kundvagn med en bil frampå till Leos stora lycka. Och sen har det ju varit strålande väder så jag har solat en hel del och städat massor då lilla och stora killen var på gymmet och lekte.

Vägningen skedde igår morse och veckan "payed off"!!!! Minus 1.3 kg och 1 fett%! Mycket mer än så kan jag inte be om. Jag är jättenöjd med det och hoppas att det kan fortsätta så. Det är i och för sig inte så troligt att det skulle vara lika mycket varje vecka men gärna för mig ;)

Dock verkade han bra gnällig lite senare under sin lek och vi konstaterade allihop att det lät lite som tröttgnäll. Framåt 17 började vi bege oss hem och då somnade han i bilen. OM han verkligen hade sovit mitt på dagen borde han inte somna i bilen. Jag trodde då att hela nattningen, natten och morgonen var sabbade. Imponerande nog gick nattningen bra och skedde dessutom i vanlig tid trots att han precis sovit.

Han lyckades tom sova till ca 7.15, vilket var oturligt då jag själv vaknade vid 5.40 och inte kunde somna om *grymt*. Jaja... under första halvan av dagen kände jag mig ganska trött, sliten och lättirriterad. Men vädret var underbart så lagom till det var dags för dagens middagslur var det perfekt läge för lite solning på altanen. Det får mig oftast på bra humör =). Jag avbröt dock den underbara solningen ganska snart för att bege mig till gymmet. Jag kände mig nämligen så pass rastlös igår och blev plötsligt sååå sugen på att spränga 3000kcal-brända-nivån.

Väl på gymmet ställde jag mig frågande till hur mycket jag verkligen skulle orka pressa mig då detta ju skulle bli mitt femte pass för veckan och jag är inte riktigt lika van längre. Men så satte jag igång och det gick sååååå bra!! Det var sååå underbart att känna sådan energi igen under löpningen. Det var länge sen. Skrämmande länge sen. Nu vill jag nästan ingenting annat än att springa springa springa ;). Tyvärr håller ju inte mina knän för det så jag får vara försiktig. Men det var iaf skönt att få återuppleva det!

Dock har jag hamnat i en ond cirkel där jag fastnat i mönster och inte kommit någon vart med mina viktmål eller träning. Därför beslutade jag mig för att jag behövde en drastisk kickstart. Detta innebär att jag under förra veckan gick så gott som enbart på pulverdiet. Samtidigt drog jag igång min träning igen efter senaste halsflussen.

Jag är en person som gärna äter och är därmed inte alls något anorexi-material. Detta gjorde att jag framåt söndagen mådde ganska psykiskt dåligt. Jag började bli riktigt irriterad och kände mig bara arg och hungrig. Därför tillät jag mig att ha en "ätardag" och i måndags körde jag vidare. Dock insåg jag att det inte är hållbart för mig att köra enbart pulverdiet så jag har under veckan gjort som så att jag tillåtit mig äta en gång/ dag och resten av dagen kört pulver och vatten.

Utöver detta har jag också ökat på träningsintensiteten ännu mer. Jag har börjat springa igen, vilket ändå gått över förväntan och kört en del styrka för att öka den totala förbränningen. Det var länge sen jag kände mig så slutkörd efter mina pass som jag gjort den här veckan. Totalt under veckan ligger jag närmare 3000kcal brända, vilket man ju kan tycka borde ge resultat. Men det lär väl visa sig vid nästa vägning.

Oavsett resultat så tror jag att det här kan hjälpa mig bryta de mönster som jag hade fastnat i. Jag får erkänna att det slank ner lite väl mycket snask bara i farten innan det här. Jag kan tycka att det är ok att få unna sig det du är sugen på när du verkligen är sugen, men ibland är det lätt att vara lite väl förlåtande.

Under de här sista två veckorna har jag också märkt hur gärna jag vill ha något i munnen. Väldigt ofta inser jag att jag väldigt gärna hade velat äta något. Och det behöver inte bero så mycket på hunger. Tydligen är jag ganska besatt av mat antar jag. Men men... det går ju att avvärja ganska bra med vatten.

Nu har jag iaf fått lite sug tillbaks efter mina tuffa träningspass, vilket definitivt borde öka förutsättningarna för att nå mina mål. Vi får väl se hur länge det håller i sig.

Idag begärde han att få prata med "moster" Sandra och samma sak inträffade då. När vi la på började han gråta och skrika "prata faffaaaa". Då farfar är väldigt snäll, har mycket tålamod och älskar Leo chansade vi och ringde dit för att höra om han kunde tänka sig prata lite med lillkillen. Farmor var den som svarade och klargjorde att faffa ville se på aktuellt, men när hon hörde illtjutet i bakgrunden och tårarna (för ja, man kunde nästan tom höra de stora tårarna som nu rann ner för de runda kinderna) lyckades hon förmedla hur illa ställt det var och faffa kom till luren. Till en början var han tyst som vanligt och fånlog. Men väldigt snart berättade pappsen i förbigående att "prata på, farfar kan höra vad du säger". Då trillade nog poletten ner och väldigt snart gick han runt med telefonen tryckt mot örat under tiden han berättade att han åkt bussen, att han tände lampan och pekade på olika saker *S*

Vi har tydligen inte förklarat tydligt nog tidigare att man verkligen kan prata in i luren. Eller så är det bara farfars charm som lockar fram det?!

Vi möttes upp vid 16.00 och gick sen vidare till Incontro. Inga överraskningar inträffade, men väl en del intressant historier kom till ytan.

Idag har Leo plutten överraskad mig rejält två gånger. Imorse befann jag mig i badrummet då han själv kom in och sa "potta kissa". Visst, jag kan ta fram pottan tänkte jag. Och jag skulle ändå ha av honom nattblöjan så jag drog av honom rubbet och lät honom slå sig ner. Stolt konstaterade han för pappa "Kissa potta!" och snart ser jag att han faktiskt HAR kissat! Tyvärr tog han stöd på ena kanten av pottan när han skulle resa sig, vilket resulterade i att han välte den. Jaja... han premiärkissade likväl =)

Nästa överraskning kom framåt kvällen då det istället skulle sättas på en nattblöja. Han sprang runt och lekte ute på altanen och började prata något om kissa. Helt plötsligt kastar han sig ner på huk, krystar till som hastigast och tjoff så har han lagt en fin liten hög med skit =O. Hmmm... det är tydligen inte alltid viktigt med potta!

Vad som är "fascinerande" är att jag en sådan här dag märker hur fixerad jag blir av mat. Direkt när jag märker att det är en dålig dag vill jag inget hellre än att äta. Undrar varför? Hur skulle mat kunna hjälpa mig på något sätt? Man kan ju lugnt konstatera att man verkligen är störd.

Fan! Hoppas det här löser sig SNART!

Jag har i mina dagar provat på en del olika jobb. Den elaka delen av mig själv kan en dålig dag kritisera mig själv och tycka "jaha, 32 år gammal och du har inte kommit någon vart överhuvudtaget. Ingen karriär och bara haft skitjobb enbart i syfte att tjäna pengar och överleva".

Men faktum är att alla jobb verkligen ger en erfarenhet. Nej, jag har inte skapat mig en "karriär" som en del andra. Men jag har lärt mig  mycket genom de resor och de arbeten som jag haft. Dessutom tror jag, men handen på hjärtat, att stallet från unga år verkligen har lärt mig att kavla upp ärmarna och vant mig vid hårt arbete utan att gnälla.

Vad jag kan minnas av de arbetsplatser jag haft har jag i huvudsak gått dit för att jag varit tvungen och jag har sällan tyckt att det varit roligt. Jo, vissa delar och en del dagar som receptionist kunde vara roligt, men även där var det en hel del som kändes jobbigt och "söndagsångesten" infann sig nästan jämt.

Men på Åklagarmyndigheten har allt varit annorlunda. Under ett halvår har jag aldrig känt någon ångest över att gå till jobbet dagen efter. Röda dagar har snarare känts som något negativt istället för tvärtom. Det har sedan tidigt känts helt rätt för mig att vara där. Det känns som att jag kommit hem. Jag visste inte att det kunde kännas så bra på ett arbete.

En del av mig kan tycka det är synd att jag inte kunde komma på tidigare att jag ville jobba som åklagaradministratör. Dock hade det nog varit så att jag tidigare inte hade uppskattat ordentligt samma saker som jag gör idag. Genom de jobb jag haft har jag lärt mig mer om vad jag behöver/ kräver av ett arbete för att trivas. Jag har också lärt mig en hel del om vad jag har rätt till, vilket alltid är viktigt oavsett vilken arbetsplats man befinner sig på.

Men nu har det gått nästan sex månader och min tid går ut på torsdag. Det kommer kännas tungt att gå därifrån då. Framförallt med tanke på att jag vet att jag behövs. Dock tror jag mycket på "ödet" och att det löser sig om det är "meant to be". Om jag känner mig så pass hemma där, de är så nöjda med mig och jag gör jobbet så pass bra så är det säkerligen menat och då ska det lösa sig på något sätt. Hoppet är inte ute än!

Idag sa han nog "Hejdååå! Ses imorron" tre eller fyra gånger, men var där nästan lika snabbt igen för att vara med vovvsingen. Vid ett tillfälle sa jag "Ok, men gå till Penny då!" och tänkte att det skulle han ju aldrig göra utan mig. Jag var nämligen upptagen i köket. Men jodå, han satte sig på sin Bobby car och körde över och satt där en bra stund och pratade med grannarna =).

Det känns skönt att ha en så snäll och fin hund nära som han kan bygga upp en trygg relation med.

Blomma/Blommor = "lombla"

Gupp (fartgupp) = "gumpi"

Farfar = "faffa"

Dammsugare = "dasoo"

Gräsklippare = "gläsklippla"

Välling = "Vänne"

Ja, problemet är ju att komma på alla ord nu när man sitter här, men det är väl iaf dessa ord som är dem som jag

mest hade i åtanke när jag tänkte på detta inlägg.