vagenmotdromtillvaron

Igår när vi kom hem från dagis hörde vi en katt jama. Leo blev alldeles till sig "vill klappa katten! Kissekissekiss" Men den satt som förstenad på grannens altan och vi tänkte precis börja gå runt för att ringa på och nämna för grannen att de hade en katt som verkade olycklig när den smög sig ut ur buskarna. Alltså var den rädd för oss.


Jag började få en idé om att stackarn kanske var rädd, men hungrig, kanske tom skadad. Därför frågade jag Leo om vi skulle ge katten lite mat. Plötsligt blev allt ännu mer spännande. Sagt och gjort, vi gick in och tinade några köttbullar och begav oss sen ut igen. Katten hade nu flyttat till en annan granne och satt på deras uppfart och jamade.


När den såg vår skål anade den väl vad som var på g och kom springande. Leo jublade medans katten åt "han äääter köttbullarna" När den väl ätit upp vågade den sig också fram till oss och strök sig, spann och "tackade" för maten. När Leo stod med händerna lite upphöjda och tittade förtjust på katten så ställde den sig upp på bakbenen för att kunna sträcka sig upp och stryka sig mot hans händer. Hans respons på detta var "lugna dig!" Hahaha han är nog lite van vid fasters småhundar som kan hoppa lite lätt.