Klapp på axeln
Dags att klappa mig själv på axeln litegrann. På sätt och vis har jag (och har alltid haft) väldigt dåligt självförtroende och kan vara väldigt hård och elak mot mig själv. Men en positiv sak som jag fått utav att arbeta mycket med människor är att jag nog inte är så dum ändå.
Det finns många fantastiska människor "där ute". De är smarta, snygga, positiva och företagsamma så det står härliga till. De skulle kunna inspirera en sten och ingenting verkar kunna stå i vägen för dem. Man, eller iaf jag (jag kan ju inte prata för någon annan) kan känna mig väldigt ambivalent kring den typen av människor. Jag blir otroligt inspirerad, men även avundsjuk och kan känna mig handlingsförlamad. Dock tror jag att det är förhållandevis få människor som tillhör den här skaran.
Däremot har jag i mina olika arbeten med människor märkt att det faktiskt finns förvånansvärt många korkade människor i vårt samhälle. Jag är och har aldrig sett mig som smart, men när jag kommer i kontakt med personer som knappt kan lägga ihop två och två känns det i alla fall betydligt bättre. Hur klarar man sig egentligen i samhället om man inte vet vad ett ocr-nummer är? Om man tror att kortnumret på ens visa kort är detsamma som en kontonummer? När man inte kan förstå de enklaste paragraferna i ett kontrakt? När man inte har förmågan att själv söka fram information?
Det är dessa erfarenheter jag vårdar i mitt bakhuvud när jag nu söker jobb och som ger mig känslan "Jag kan förvisso inte allt som tjänsten kräver, men jag kan lära mig och jag är definitivt inte dum!"
